VARDAGSFUNDROR

Jomen visst var det väl som dottern skrev att vi blev överraskade över förra helgens äventyr. Överraskade över idén och överraskade över målet för äventyret. Men det har fått lite konsekvenser.

En veckas salladsätande har gjort att man nu är tillbaka sin sin ursprungsform efter Tallinresan. Sen om det är den formen man egentligen är ute efter är väl en annan sak. Men jag anar vissa andra biverkningar från resan som inte har med vikten att göra. Som i måndags då jag sitter på jobbet och känner att jag saknar frukosten. Men hallå! Saknar! efter bra två mornar? Jamen, ååååh, det är ju så himla härligt att komma till en sån där frukostbuffé med så mycket att välja på och någonting som passar för alla. Det enda jag kan klaga på är väl kaffet, jag föredrar kaffe med lite drag, gärna colombia. Men tillbaka till frukosten. Jag tror att jag har saknat den varenda dag den här veckan. Och vad händer sen? Jo idag får jag plötsligt en lust att äta blinis med hackad lök, creme fraiche och rom. Så... det och lite bubbel blir vår kvällsmat *mums*

Den här veckan går i salladens tecken *he he*. Kan ha något med helgens fantastiska mat. För att göra det enkelt för mig så kan ni läsa mer om helgen på Freddans blogg.

Om man nu inte vill äta sallad i en vecka eller två så kan man ju testa jordnötssmörsdieten. Du kan ju  läsa här och fundera på om du skulle vilja äta den här lite ensidiga kosten i några veckor. Misstänker att man kanske är lite less på jordnötter efter ett tag.

  

Vi hamnade på ett fartyg mot Tallin. I en deluxhytt med dubbelsäng och minibar innehållandes bubbel. Så lyxigt. Inte nog med det så avnjöt vi en härlig gourmet middag med gott vin på kvällen. Middan bestod av så många olika små rätter att det tog ett antal timmar innan vi kom därifrån. Ja, det var första kvällen det... på lördan blev det rysk mat hela dan och den var också fantastisk. Middagen avnjöts även den i tre timmar eller nåt.

Väl framme i Tallin strosade vi runt i stan och bara såg oss om. Ja, tills vi hittade ett trevligt litet ställe att ta en öl på. Kolla in Freddans glada min när han ser vad en öl kostar.



Det finns många mysiga små gränder att ta sig igenom. Och mycket härliga byggnader att beundra.



Det är bra att ha en karta med sig när man går runt i gamla stan. Jessica var en bra kartläsare. Och vi följde efter.



Fredrik hittade en skylt som lovade att det skulle finnas nätuppkoppling så han passade på.



Det får vara nog för idag. Vi har haft en jättetrevlig helg. Tack tack ännu en gång till min fantastiska dotter och hennes pojkvän. Ni är otroliga! Bara det här att komma på att överraska oss var nog så spännande. Vi hade aldrig kunnat tänka oss nåt sånt här och det var inget vi förväntade oss. Vi som nästan trott att det skulle bli invigning av er veranda *ha ha*, fast det hade också varit trevligt.

Nu måste jag nog snart svimma i säng för vi är ganska så trötta *ler*.

                  

Och när vi ändå är igång. Den här reklamen har jag faktiskt inte sett tidigare men det kan bero på språket... Kolla in vad Valios yoghurt kan ställa till med - se här  *ha ha*

  

Alltså, Valios nya reklam för smör är ju så fyndig *applåd*. Kolla in här
Undrar vem som skrivit sången?

   

Nu är det nedräkning. Om mindre än ett dygn vet vi förhoppningsvis vad helgens äventyr består av. Just nu är det packning som gäller. 

Alltså, jag ser ju att folket nere på stan har kläder på sig, men var fasiken får de dem ifrån, det finns ju inga att få tag på! Ja, jag har varit nere på stan och strosat helt oskyldigt genom lite affärer. Och visst, jag hamnade i provhytten, men vad fasiken! det finns ju ingenting som man kan ha på sig. Vem förresten är det som hittat på det här med provhytter? Det finns ju ingenstans där man ser så grotesk och osnygg ut som där. Om kameran sätter på dig 5 kg så sätter provhytten garanterat på minst det dubbla. Usch! Nä det är bara att konstatera att det görs inga kläder längre som man kan ha. Lika bra att fynda på Myrorna i fortsättningen där det finns gammalt och beprövat (och sånt som någon uppenbarligen kunnat ha på sig).

Förresten - det är nedräkning inför helgen. Onsdag....torsdag.... fred......Undrar vad ungdomarna har hittat på

       

Det finns ett uttryck - du får de barn du förtjänar - som gör mig lite fundersam. Är det verkligen så? Har jag verkligen förtjänat att få två så underbart fantastiska barn? För det går knappt en dag som jag inte står där, helt förundrad, och tänker att är de här verkligen mina? Var jag med när de skapades? Och visst är det klart, att ibland hör jag mig själv i dem, men lika ofta överraskar de med en kunskap, ett vetande, och ett sätt som jag inte kan göra annat än beundra. Som när sonen ska visa mormor hur datorn fungerar. Så lugnt, tryggt, utan stress och med en otrolig pedagogik visar han henne fastän vi har jättebråttom iväg. Eller för att inte tala om när han sist hjälpte mig på jobbet. Ja, inte bara mig förresten utan minst ett 20-tal till eftersom jag förmedlade den kunskapen vidare. Och det var bara ETT exempel.

För en tid sen fick vi ett brev adresserat till mig och min sambo. Dottern med pojkvän har planerat en överraskning nästa helg och vi har ingen som helst aning om vad det är för nåt eller för den delen vad som gäller. Ja, inte mer än att vi ska ha kläder med oss för ute och innevistelse samt ett pass utifall att. Men va?! Bara att komma på tanken att göra nåt sånt för sig morsa.  På fredag klockan 12.46 sätter vi oss på bussen till Uppsala där dottern hämtar upp. Vad som sen sker är en stor gåta, nästan så det kan pirra lite av nyfikenhet och undran. Här hemma spekuleras det hejvilt i alla fall :-)

Jag är full av beundran för er mina små under och full av tacksamhet över att livet tydligen tycker att jag förtjänar så mycket mer än jag har förstånd att förstå själv. Ni är fantastiska - kom ihåg det!

          

Jag hade bestämt mig redan igår för en utmaning i form av en lång promenad. Tanken har slagit mig flera gånger på vägen hem från jobbet att man skulle kunna hoppa av i Furuvik och gå därifrån. Hem till oss är det ca 1 mil. Men man måste ju inte ta det på vägen hem, man kan ju faktiskt också ta bussen dit och sen gå hem alternativt gå dit och ta bussen hem. Så nu hade jag alltså bestämt mig för att ta bussen dit och sen gå hem, så iväg åkte jag. En sån här dag som räknas som lördag eller söndag går bussen bara en gång i timmen så jag slängde mig ut och på den som gick 12.02. På vägen, någonstans så där mitt emellan mötte bussen ett riktigt ösregn. *hmm* kändes inte riktigt bra. Hoppade av hållplatsen i början av Furuvik och började traska. Lite smått duggande i luften men inte så farligt. Inte då i alla fall. Sen, kom jag in i ösregnet. Alltså inte ett sånt där fint vanligt regnande, nä nä, det öste ner, så där som det kan göra och då marken inte har en chans att hinna svälja. Nu hade jag ju faktiskt en ganska bra jacka på mig med luva och jag hade som tur var inte valt de där vita träningsbyxornar som har en förmåga att bli fullkomligt genomskinliga (erfarenhet från regnig cykeltur i Falun) men blöt blev jag och jackan som är vit ändrade ganska snart färg till grå (den blir det när den är blöt). I skorna hade jag snart lite extra last i form av en halv sjö och det tjippade för fullt när jag gick. Byxorna klibbade fast vid benen och ungefär just då, då gick regnet över i ... hagel! Helt otroligt. Efter ett tag lättade det men kom i fatt en omgång till innan det äntligen lugnade ner sig lite. Och jag traskade på. Det finns ingenstans minsta lilla möjlighet att hitta skydd i form av ett träd eller liknande för gångvägen går längst med vägen och där har man satt upp viltstängsel. Tro inte heller att man kan hoppa på bussen hem igen, nä nä, här är det långt mellan hållplatserna och när det dök upp en så var jag redan så blöt att det inte spelade någon roll längre. Nä, det är bara att traska på och gilla läget. Så när jag till slut kunde ta av mig luvan, då börjar det åska! Kunde inte annat än skratta. Med åskan i ryggen, tjippande skor och blöta kläder hade jag ju inte kommit mer än halvvägs. Närmare Gävle blev det faktiskt sol, till och med torrt på marken men med ca 2 km kvar försvann solen och det började blåsa. Då fick man dra upp dragkedjan på jackan igen. Jag hann i alla fall hem innan regnet kom hit. Nu hänger kläderna och busskortet på tork, skorna lär väl inte torka på flera dagar men jag gjorde det i alla fall - jag gick en mil. Det tog 98 minuter, eller 1 timme och 40 minuter som man också kan säga. Det ger ca 11.900  steg. Det ni!

Igår fick desperata husfruar stå tillbaka för en kväll på konserthuset. Vi, och i princip Gävles hela kulturskola, tog sig dit för att lyssna på Bobby McFarrin. Ni vet, han med "don worry, be happy". Det blev en konsert i världsklass, helt otroligt fantastiskt. Denne man, som enbart använder sin egen kropp som instrument underhöll oss i nästan två timmar. Förutom egna nummer fick han publiken att delta som en jättekör och ackompanjera honom. Han drog sin stol åt sidan och frågade om det fanns någon dansant i publiken som skulle vilja komma upp och dansa på scen till hans musik. Upp kom en ung brakedansare - wow! - helt inproviserat. Han tog fram en extra mikrofon och frågade om någon ville sitta på scenkanten och sjunga tillsammans med honom. Upp kom först en tjej och sen det bästa av allt en ung kille i 12-13 års ålder som hade tränat in sig på en av Bobbys egna låtar. Inte nog med det, han lyckades få ett helt gäng sångare att komma upp på scen och bilda kör till hans coaching. Ja, hela uppträdandet var enormt. Till skillnad från GDs reporter så tycker jag att han ska ha en eloge för att han valde att inte plocka fram sin slagdänga "don worry", det visar på hans styrka och säkerhet. För han är så mycket mer än den låten, den är bara en liten del i hans otroliga musikaliska karriär. Den behövs helt enkelt inte. Trist tycker jag också det var att GD valde att publicera en bild av Bobby när han sjunger tillsammans med Fredrik Swahn och inte 13-åringen. För inte behöver Swan den uppmärksamheten, han var inte på något sätt speciellt utmärkande och var som alla vi andra en helt vanlig konsertbesökare. 13-åringen däremot gjorde nåt stort när han vågade sig fram och framförde ett nummer utan att visa någon som helst nervositet tillsammans med en stjärna han säkert avgudar. HAN, gick hem med ett minne för livet. Och jag tror att Bobby McFarrins största behållning och minne av denna kvällen faktiskt var denna lilla grabb. Redan efter två låtar konstaterade vi att det var värt varenda öre som biljetten kostade. Och sen fick vi ännu mer.

Det var värt att missa desperata husfruar. Och förresten, de går i repris på söndag :-)

Till sist! Hörde en så härlig sak på bussen idag - "ha nu en riktigt härlig helg, pilla dig lite i naveln och vinkla tårna" - det önskar jag er också.

  

... när jag är ute och går att se hur det har förändrats. Det är fler än någonsin som promenerar och förändringen heter framför allt MÄN. Det är killar, män, gubbar som slänger på sig träningskläder, träningsskor, ibland stavar och sen går de i rask motionstakt. Och det gör mig så glad. För när männen börjar visa intresse för något så blir det så mycket mer legitimt, det tas på allvar och plötsligt så är det en motionsform som är accepterad och seriös. Och visst är det en bra motionsform. Billig, finns överallt, snäll mot kroppen och gör gott inte bara för kroppen utan också knoppen. Det där uttrycket "stärkande promenader" stämmer så väl. Bästa medicin mot stress, stimulerar det kreativa tänkandet osv osv.

"keep on walking"

 

... här i Gävle. Vi tog en promenad ner för att titta när de brummade in i stadens centrum. Själv åker jag inte gärna kortege och med tanke på att det var 400 hojar (enligt tidningen) så tror jag inte vi saknades :-) Det som var lite synd, tycker jag, är att så många inte vet vilka regler som gäller i kortege. Både bilister och motorcyklister tycks sakna kunskapen om att en kortege inte får avbrytas. Kommer man till ett rödljus fortsätter man köra, bilister får absolut inte köra in i och avbryta ledet. Det är samma regler som gäller vid militärkolumn eller vid begravningsfölje. Den här gången var det två trafikpoliser som åkte först och visade vägen så kortegen var fullt laglig. Synd att inte klubben som arrangerade anlitade lite SMC:are som kunde ställa sig i korsningar och vid trafikljus och visa "vägen". Det hade nog inte varit några problem att få den hjälpen. Nu kom de körandes i flera omgångar istället med en massa bilar emellan sig. Tyvärr så har ju inte poliser mer resurser att ge än de två som körde först. Sen så var det extremt många som åkte i år. Jag har nog aldrig sett så många. Ställde mig i en refug och fotade men mitt minneskort tog slut innan alla hade åkt förbi. Så kan det gå.

Idag har jag skördat årets första rabarber. Kokade kompott. Men eftersom jag inte äter socker (eller i princip inte) så är det väldigt lite av den varan i. Har haft en kanelstång i och lite ingefära. Jag trodde nog att de skulle vara mer vattniga än de var men det är klart, vi har ju haft ganska torrt väder ett tag nu. Imorgon däremot så har man lovat regn. Vädret har ju varit underbart. Ja för den som kan sitta och njuta i solen alltså. Jag, som är dunderförkyld har inte alls njutit. Istället har det varit ganska jobbigt. Typiskt! att när man äntligen har några dagar ledigt, då jag skulle rensa rabatter och kanske slipa på en kökslucka eller så, så är man deckad. Men men, jag får njuta av rabarber i alla fall. Alltid nåt.

Gott var det!

*ha ha* Inte jag!

Mot alla ods när man träffar den här familjen då mycket av vår aktivitet kretsar kring mat så har jag tvärtom gått ner i vikt. Ja, nu var det nog inte matens förtjänst *he he* utan snarare mina morgonpromenader. Vi åkte ner till Göteborg i torsdag och slaggade över i mina gamla barndomskvarter. Fredag morgon smög jag upp vi halv nio och började fixa till frukost. När klockan var kvart över lessnade jag på att vänta. Inte en käft behagade visa sig (kan det haft nåt med vindrickandet kvällen innan? det som jag avstod från). Sambon vägrade gå upp så jag klädde på mig istället och bestämde mig för att gå upp till sågspånsslingan. Gissa om det var en traumatisk upplevelse! Skogsvägen var borta och i min skog där jag byggt kojor stod det ny betydligt större sådana (hus alltså). Skogsdungen där vi eldade upp vododockorna (våra klasskompisar) var så gles att alla skulle kunna se och den där bilen vi skulle bärja, ja den var ju förstås ersatt med en skylt där det stod tippning förbjuden. Sen var det ju det där med hur långt det var upp till slingan (som för övrigt inte längre än av sågspån), den hade på nåt mysko sätt förflyttat sig närmare. Jisses! När jag var liten var allt mycket mycket längre bort. Hur som helst så lyckades jag hitta upp och traska runt de 2,3 km:trarna som det är. Och det här upprepade jag varje morgon. Ett litet glas fil för att inte var helt tom i magen och sen en tur runt slingan. Lördag och söndag i sällskap av min dotter. Det var ju god mat på fredan och för att inte tala om lördag då vi på kvällen kom hem med magar som kändes som om de skulle sprängas ..... och ändå, när jag ställde mig på vågen i morse så visade den minus. Jippiiiii! Vilken underbart härlig känsla. Hade det varit möjligt så hade jag börjat ta morgonpromenader varje dag men tyvärr, det skulle innebära att jag måste gå upp väldigt tidigt och det känns inte riktigt riktigt så inspirerande. Däremot så kommer jag att traska på  och försöka få till lite mer steg så som jag gjort den senaste tiden. För det här är ju inte bara ett resultat av påskhelgen, nä jag tror det började redan under veckan innan som en "biverkning" av att jag ökat på mina steg (mina snittsteg ligger nu på 8200/dag). Kan bara säga att det här verkligen inspirerar mig att fortsätta gå och gå mer. Tjohoooo!

Det är så här jag vill möta våren och den kommande sommaren, med bättre mående, kondis och lite mindre kilo på kroppen. Framför allt så måste jag ju komma i skinnstället ju....


      

Visst är det väl en härlig tid, den här nu, när man uppskattar små tecken som visar sig varje dag. I torsdags t.ex så såg jag räven igen. Jag har tänkt mycket på honom minsann nu under vintern och undrat om han fanns kvar. Men så i torsdags så var han där på fältet. Skönt. Ett annat fält vi åker förbi är fullt av svanar. De är så många att man inte kan räkna dem. Tranorna har inte kommit dit riktigt än men jag har sett några så de är på väg. Och så i fredags hängde jag ut tvätten. Igår också och då kom en liten brummande humla förbi. Mysigt. Å så har vi alla dessa motorcyklar.... det riktigt suger i mc-tarmen. Sambon åkte en repa runt stan igår. Kom hem med ett sånt där lyckligt flin över hela ansiktet. Själv får jag vänta tills batteriet är upphämtat i Göteborg (det blir i påsk).

Tänk vad man kan uppskatta små saker i livet.

Det blir lite komiskt när vi sitter i bilen på väg till jobbet och lyssnar på radion. Varje dag fem i sju är det väderleksrapport och just idag så varnade man för gräsbränder. Gräsbränder??? Vi ser ut genom bilfönstret och ser visserligen en torr vägbana men på sidorna är det snö och is. Inte ett grässtrå i sikte. En deja vu blev det också för samma sak skedde förra året.

Antar att det är våren som är på väg.

I morse såg vi dessutom en skata i full färd att bygga bo i grannens träd och sällskap av en liten ekorre fick han också. Fast katten vägrade komma ner och säga godmorgon och gör hon så kan man misstänka kyla eller på något annat sätt ursligt väder. Idag hade hon nog fel för vi har haft fint och upp mot 6 grader varmt, men det är klart, det regnade ju lite och blöt vill ju inte en liten katta bli.

Jag går och går och min stegräknare är med som en trogen vän (även när jag är sjuk faktiskt). De senaste dagarna har jag tack vare att vi bor i ett stort hus med trappor (38 steg uppifrån och ner till köket) ändå lyckats komma upp i nästan eller just omkring 1000 steg/dag.

Så hur långt har jag kommit då på min väg mot Växjö (det var väl dit jag skulle Mia?). Ja jag har precis passerat Katrineholm. 24 mil sen första januari och mitt snitt just nu (med sjukdagar) är 7400 steg. Mitt mål är att komma upp i 7.500 steg om dagen just nu men under februari har vi åkt bil och det gynnar inte stegen. Man får ligga i en hel del för att lyckas få dit lite siffror. Åker vi buss har jag 1400 steg redan på morgonen ju. När jag nått målet kommer jag att öka med 500 steg till. Enligt kineserna så ska vi gå 10.000 steg om dagen för att må bra så jag har en bit kvar.

Om man går in på stegräknare.se så kan man omvandla sina aktiviteter i steg, både gympapasset och städningen. Det är riktigt roligt och motiverande att ta fram dammsugaren eller varför inte moppa golvet (ger många poäng). Sen kan man räkna ut vad t.ex 15 minuters extra steg om dagen skulle kunna göra för din vikt på en månad. Faktiskt hela -0,3 kg och detta utan att man gjort någon annan förändring. 15 minuter, det är ju inte mer än en prommis runt kvarteret "med hunden", nåt som alla kan göra utan ursäkter. Men, märk väl, det ska vara extra, alltså måste man först se till vad som är normalt för dig. Är det att gå 5000 steg om dagen eller 10.000? Man kan alltså inte räkna den där promenaden man ändå tar varenda dag till jobbet, bussen eller vad det nu kan vara.

Så vad har du för ursäkt för att inte ta en extra liten promenad? Nä, ge inte mig ursäkten, ge den till dig själv och din hälsa och välmående. Det är ditt ansvar. Så tar jag mitt.

MC-säsongen alltså. För min del så finns det inget som helst intresse av att känna någon spänning i form av trafikanter som inte ser mig, tror att de kan gina i kurvorna, kör i kapp och gör idiotiska omkörningar för att en tjej körde om eller tror att jag sitter på en moppe så att de nog hinner svänga ut framför mig. Min största önskan är att kunna köra 50 mil utan en enda insident, alltså utan att jag på något sätt känt mig hotad. Förra året klarade jag det nästan när jag åkte ner till Småland. Ja nästan, om det inte hade varit för den där killen i cabben som verkade mer intresserad av någon liten person som satt bredvid och som inte alls tycktes ha någon som helst koll på trafiken utan bytte fil helt utan tanke på någon annan än sig själv. Honom vågade jag inte köra om faktiskt. Och sen var det de där unga grabbarna i minivanen som trodde att de satt i nåt annat och satsade på att köra om mig strax innan dubbelfilerna gick ihop så att jag höll på att trängas ut i vajerräcket. Det var väl några saker till men just nu var det dessa jag kommer ihåg fortfarande. En annan sak jag kommer ihåg är bilen som plötsligt gjorde rent framrutan, med en hel kaskad spolarvätska som flög över mig som låg bakom. Hur tänkte de då? Troligtvis inte alls. Drömmen är den dan som alla trafikanter inte bara tänker på sig själv utan även andra i trafiken.

Jo jag åkte på årets vinterkräksjuka. De går tydligen två varianter. En där man mår illa, har ont i huvudet och tappar aptiten och en där man spyr. Jag började med den första och lagom till att jag trodde mig kunna gå tillbaka till jobbet dök den andra upp. Antagligen hade jag sagt någon gång för mycket att jag inte brukar spy. Lite intressant var det också i torsdags då mitt kräkande började för jag läser just nu en kurs på distans på högskolan som kräver att vi ska jobba i grupp. Eftersom det är på  distans så möts vi enbart på nätet och chattar på msn. Fredag var deadline för en av våra uppgifter så vi satt på chatten torsdag kväll för att försöka få ihop våra texter. Nu är det ju inte någon väldig aktivitet på den där chatten. Ibland verkar det som om jag är den som chattar mest (mycket frustrerande). Två av gruppmedlemmarna bor ihop och tycks chatta för sig själva medans vi andra två väntar på att få ta del av någon bit av deras diskussion. Med andra ord så fanns det gott om tid för att springa iväg och spy mellan inläggen. Sen att vi höll på till halv tolv spelade ju inte så stor roll eftersom jag i alla fall inte sov särskilt mycket den natten. Ett tag satt jag på toagolvet med katten gåendes över mig. Hon undrade nog vad sjutton jag höll på med. Min energi räckte ungefär till att krypa ut och lägga mig på mattan utanför en stund och sen krypa vidare in till soffan. Ville ju både ha nära och också låta bli att väcka sambon. Ja vad ska man säga, stor är man verkligen inte i sådana lägen. Minns nog inte när jag var så dålig sist faktiskt. Dagen igår spenderade jag till mesta dels i lodrätt läge. Kroppen orkade inte ens sitta några längre stunder. Men idag, idag har livet börjat komma tillbaka och det känns underbart. Drabbas av lite magknip från och till (då får man profylaxandas :) men i övrigt så har jag mycket mycket mer ork än igår.

Förra helgen åkte sambon bort och jag passade på med min kupp - att göra om hans garderob. Alltså, göra om den till linneförvaring *he he* så får han ta skåpet där ute till sina kläder istället för att de ligger i en hög i en garderob menar jag. Men det är inte som på teve. Ni vet, de där programmen där man på några timmar bygger om ett hus och får ihop det hela just precis innan "familjen kommer". Nä, i verkligenheten står man upp och ner i garderoben och tror att det är katten som väsnas i trapppen och så står plötsligt sambon där och undrar varför alla hans saker ligger i en hög på golvet i rummet där ute. Ja ja, då får han ta hand om sakerna själv tycker jag :-)

Är man sugen på att göra om och har en del IKEA saker så kan jag rekommendera en hemsida som heter Ikeahacker och som verkligen kan inspirera till att göra nya saker av IKEAs sortiment. Har man en soffa från IKEA eller kuddar kan man istället göra om dem med lite ny klädsel och tyger från Bemz.

Ja, det finns en del inspiration att hitta på nätet om man vill det. Fast.... det är klart, någonstans måste väl internet ta slut... där hittar du också bra tips på vad du kan göra.