VARDAGSFUNDROR

Igår satte jag mig igen på en sån där spinningcykel. Borde väl varit avskräckt efter förra veckan tycker man men nejdå, där satt jag. Sambon bangade. Det var nåt om för mjuk sadel och ont i hälsenan tror jag. Ja ja, jag får väl vara nöjd över att han tog sig dit en gång i alla fall. Det lät ett tag som om han tänkte ta gymmet istället men det slutade med övertidsjobb.

Hur som helst så satt jag där på min cykel. Jag för min del tycker att sadeln är alldeles för hård. Det är det första man känner, och inser, att imorgon kommer jag ha ont i rumpan, så där som man brukar ha när man börjat cykla. Sen sätter vi igång och trampar och trampar och.... trampar. Till musik, i olika takt, med olika motstånd. Uppförsbackar och nedförsbackar. Står upp, sitter ner, står, lutar framåt stående, sitter. Till min förvåning så känns det riktigt okej, alltså, jag orkar. Tittar på klockan och konstaterar att det mesta av passet är klart, baaara tio minuter kvar. Det är då hon sätter in en låt där vi ska stå genom hela låten - med rejält motstånd! Och jag bara tänker - jösses! vad håller jag på med? Stå på en jäkla fjantig cykel och motionera *ugh!*. Då vill man bara gå hem.

Mina kläder är plastblöta när passet äntligen är klart. Det är som om jag ställt mig i duschen med dem på. Fast det förstås, den där känslan som kommer efteråt, när man vet att det är över, den är himla skön. Nu kan man bara pallra sig hem och slappa resten av kvällen.

*hmmm* Få se, på onsdag, om jag sätter mig på den där larviga cykeln igen .....

Den här veckan har det varit mörkt. Av soluppgången har vi inte sett någonting och i fredags när bussen körde in vid jobbet så var det fortfarande mörkt. Känns lite konstigt för när vi åkt hem har det också varit mörkt. Ja, inte för att det är mörkt vid fyra när vi slutar utan för att vi ägnat tiden direkt efter jobbet till spinning och boxercise eller hämtning av bil på verkstan. Då, i bästa fall, kommer man ut precis när solen dimper i backen.

Men i natt byter vi tid - härligt! Måndag morgon kommer att kännas underbar. Sen är det väl slut *ha ha*. Det är ju som när man får löneförhöjning, den märks bara första månaden, sen räcker lönen likt förbaskat inte till längre. Fast fördelen med att flytta tiden är ju att man kanske får åka mot soluppgången några dagar till.

Idag förresten, så är det två månader sen jag började jobba. Och jag har redan kommit in i den där längtan efter sovmorgon, helg och ... ja snart är det väl semester?

Nu har SAS gått ut med att deras beräkningar inte stämmer. Folk idag väger 3 kilo mer än vad man räknat med. I princip kan det innebära bortåt ett ton mer i vikt för ett normalt passagerarplan vilket i sin tur innebär att start och landningsbanan inte räcker till.

3 kg.....det är ungefär vad jag lagt på mig de senaste månaderna. Samvete! *suck* Men jag jobbar på det, det gör jag och gör så gott jag kan för att lyckas bli av med det.

I min gamla plånbok ligger det en sån där lapp som man behöver läsa ibland. Det står "ett ögonblicks tålamod kan ge en stor seger". Ja, nu ligger den i min gamla plånbok men jag har läst den så många gånger att jag tror mig ändå komma ihåg det. Ibland.

Mina jobbnycklar försvann. Mitt sista minne var förra fredan då jag fem i fyra låste upp chefens rum för att lägga dit månadsrapporten och sen åka hem. Eller rättare sagt så minns jag att jag tappade dem på golvet i mitt rum men att jag sen tog upp dem efter att ha plockat ihop mina saker. Det låter kanske lite rörigt, å det var det också. Där är i alla fall mitt minne slut. Måndag på jobbet så finns det inga nycklar. Vad gör man? Inte nog med att man tappat bort nycklarna, man är ju ny på jobbet också. Fasiken, då kommer ju tankar om pinsamt. Jag som aldrig tappat bort nycklar! Nä inte jag, däremot mina äldre syskon med följden lillasyster/bror-syndromet ni vet -  "du får ingen nyckel för de ANDRA tappade bort sina". Alla dessa år som jag fick gå till vårt gömställe för att hämta nyckeln så att jag kunde gå in i huset (troligtvis visste väl hela kvarteret + alla kompisar var vi hade vår nyckel). Till slut fick jag faktiskt en... som min kompis tappade bort när hon skulle vara fågelvakt... Men JAG har aldrig tappat bort min nyckel.
Jag har letat och letat. Vänt upp och ner på jackor och väskor. Letat i och på alla tänkbara och otänkbara ställen. Med ficklampa i bilen och till och med i frysen tror jag. Ingen nyckel men väl en väldigt massa frustration. Det var då som jag kom ihåg de där orden som stod på lappen. Så jag bestämde mig för att vänta. Förr eller senare så kanske den helt enkelt dyker upp, eller så kommer jag på vilket otroligt smart och bra ställe jag lagt den på. Kanske.

I morse var det min tur att fixa frukost. Någon gång där, mitt emellan kaffebryggaren och hämtningen av tidningen får jag syn på kattens "väska". Ja hon har en sån där väsk-bur som jag köpt eftersom hon avskyr den i plast. Den här har hon accepterat och ibland när hon går ut ställer vi den på trappen så att hon har någonstans att krypa in om det känns kallt. Det har ju hänt att det regnar också så jag har tagit en stor svart plastsäck som jag ställer in den i med öppning åt ena hållet. Då blir det både varmt och torrt. I måndags gick hon ut men kom inte in när vi skulle åka så då ställde jag ut den. I morse såg jag att den stod där i hallen, fortfarande med plastkassen runt. Då, när jag skakar ur väskan klirrar det till - mina nycklar! Va?! Antaligen var jag så stressad i måndags att jag aldrig märkte när nycklarna ramlade av mitt kortband som hängde runt halsen. Jösses, där har de sen legat, väl förvarade, ute en hel dag och sen inne resten av veckan.

Ja, ibland lönar det sig att stanna upp ett ögonblick och bara låta saker ha sin gång.

Vi går upp tidigt, sambon och jag. Kvart i sex ringer klockan och tio över är vi nyduschade och klara för avfärd. In i bilen packar vi oss tillsammans med varsin macka och termosmugg med te. Resan tar en timme. Den börjar i mörker men ungefär lagom till att vi kommit halvvägs och landskapet öppnar sig så ser vi solen börja sin vandring uppåt. Den annars så tråkigt raka vägen blir nu så mycket vackrare. På ängens gräs ligger daggen kvar i topparna och ibland ser vi rådjuren stå där och beta. Sista biten innan vi är framme är bäst. Det finns ett ställe där vägen är fantastiskt rak men med några kullar, där längst fram, strax innan vägen kröker sig, där skiftar det på mornarna i färgen orange eller ibland är det täckt av ett dismoln. Och varje gång bannar jag att jag inte har kameran med mig. Jag ska försöka komma ihåg och klättra upp i takluckan så att ni får se den fantastiska morgonen som jag får se. Sen när vi passerar bruket speglar dammens vatten omgivningen i ett härligt ljus.

En dag i veckan jobbar sambon i stan. Då får jag gå upp och ta bussen 5.20. Ja, det är okristligt tidigt, jag vet. Men, lugnet som ligger över kvarteret, tystnaden innan dagen kommer igång och den nu så  fantastiska stjärnhimlen på min väg till busshållplatsen, det gör faktiskt att det känns värt att gå upp tidigt en morgon i veckan. Sen somnar jag på bussen och vaknar lagom tills vi svänger in vid jobbet, i soluppgången.

Ibland, de dagar då sambon jobbar här i stan, tar jag bussen till jobbet. Den går alldeles förfärligt tidigt, närmare bestämt 5.20. Vid den tiden är man intresserad av varenda sparad minut som man kan få ligga kvar i sängen. När man går till bussen så finns det två vägar. Ja, egentligen skulle man väl kunna säga en men det står ett hus i vägen som man antingen måste gå till vänster om eller höger. Oftast går jag till vänster. Inte för att den på nåt sätt är kortare utan för att det "känns" som om jag är närmare hållplatsen. För när jag kommer fram på gångvägen så ser jag hållplatsen där på andra sidan staketet. Ja, för det är ett staket i vägen, så jag måste gå lite "tillbaka" för att komma till övergångsstället, men jag ser om bussen kommer och jag kan vinka hejvilt så att han ser mig OM han nu skulle komma. Hittills har det inte hänt men man vet ju aldrig. Så här har jag alltså gjort på mornarna och varje gång irriterar jag mig lite för att det är ett hinder i vägen och för att jag måste gå "tillbaka".

Tills jag en dag ska åka med en kollega för vi ska på konferens. Jag har bett honom att hämta upp mig vid hållplatsen. Klockan är 06.00 och jag är på väg då han ringer. Småspringer sista biten och ser hans bil på andra sidan, ännu längre bort är hållplatsen, till vänster, men jag måste först gå till höger och mot övergångsstället. Ni vet hur det är, man kommer fram med andan i halsen och dåligt samvete för att någon behövt vänta, dimper ner i sätet och.... Det är då jag tittar rakt fram och upptäcker att det där staketet som jag irriterat mig på ett antal gånger nu...*öh!*... det tar slut bara ca en meter från gångvägen och det ställe där jag kom fram. I bilen har alltså min kollega suttit och tittat på medans jag sprungit runt när jag istället kunde gått rakt över. Jisses!

Vad jag vill säga är, att ibland kan det vara bra att ta ett steg åt sidan och ta sig tid att se saker från ett annat håll. Det kan man tjäna mycket energi på.

Förlåt...*mmrrf*... jag ska försöka kommentera det här.... *skrattar*...snart.... *asg*...måste bara försöka skratta klart först.

*muahaahaa*

Underbart kreativt!!!

*hmmm* man kanske borde ha bett någon om hjälp här....

Förra veckan, i torsdags, var det ett skiftlag som hade oturen att köra på en älg inte så långt från jobbet. Alla fem passagerarna klarade sig men älgen dog. Tur i oturen ska man kanske säga. Spekulationerna och kommentarerna är många. Körde de för fort? Troligtvis med tanke på skadorna. Någon man känner? Eller känner någon som känner. MInnen och historier från tidigare år berättas. Och, vilken sida av diken hamnade älgen på? Ja, alltså vems var älgen? Ja, för älgjakten börjar ju nästa vecka och det här innebar ju en mindre för det jaktlaget. Sånt där är viktiga saker. Fast det är klart, viktigast är ju att personerna i bilen klarade sig och jag tror att den närmaste tiden så är det åtminstone 5 personer som kör lite lite långsammare på vägen ner.

Inte nog med det, när vi svängde in sista biten mot arbetsplatsen i morse så klev två stolta älgar i gungande mak över vägen. Varför går de nästan alltid från vänster till höger förresten? Kvar på vänster sida står en lite kalv och funderar på vad han ska ta sig till. Framför oss kör en bil väldigt långsamt, bakom oss kommer ett antal bilar. Det är ett hundratal personer som kommer till jobbet vid den här tiden. Vi slår på varningsblinkersen för att varna bakomvarande att ta det lugnt och se upp. Är man lite rutinerad så gör man likadant och låter det fortplanta sig bakåt.... eller? Till vår förvåning så ser vi att de inte hänger på *suck*. Tänker man då bara på sig själv?

Hur det gick vet jag inte men naturligtvis så sprang väl kalven efter sin mamma när hon ropade och förhoppningsvis gick det bra.

Lustigt det där med älgar... Det är lite som kräfterna nere i Småland, man ser dem knappt på hela sommaren och så plötsligt när kräftfiskesäsongen startar så dräller de av dem. Men det är klart, en lite kräfta som nyps i tån är ingenting jämfört med att få en älg på motorhuven *huuva*