VARDAGSFUNDROR

Vi hamnade på ett fartyg mot Tallin. I en deluxhytt med dubbelsäng och minibar innehållandes bubbel. Så lyxigt. Inte nog med det så avnjöt vi en härlig gourmet middag med gott vin på kvällen. Middan bestod av så många olika små rätter att det tog ett antal timmar innan vi kom därifrån. Ja, det var första kvällen det... på lördan blev det rysk mat hela dan och den var också fantastisk. Middagen avnjöts även den i tre timmar eller nåt.

Väl framme i Tallin strosade vi runt i stan och bara såg oss om. Ja, tills vi hittade ett trevligt litet ställe att ta en öl på. Kolla in Freddans glada min när han ser vad en öl kostar.



Det finns många mysiga små gränder att ta sig igenom. Och mycket härliga byggnader att beundra.



Det är bra att ha en karta med sig när man går runt i gamla stan. Jessica var en bra kartläsare. Och vi följde efter.



Fredrik hittade en skylt som lovade att det skulle finnas nätuppkoppling så han passade på.



Det får vara nog för idag. Vi har haft en jättetrevlig helg. Tack tack ännu en gång till min fantastiska dotter och hennes pojkvän. Ni är otroliga! Bara det här att komma på att överraska oss var nog så spännande. Vi hade aldrig kunnat tänka oss nåt sånt här och det var inget vi förväntade oss. Vi som nästan trott att det skulle bli invigning av er veranda *ha ha*, fast det hade också varit trevligt.

Nu måste jag nog snart svimma i säng för vi är ganska så trötta *ler*.

                  

Och när vi ändå är igång. Den här reklamen har jag faktiskt inte sett tidigare men det kan bero på språket... Kolla in vad Valios yoghurt kan ställa till med - se här  *ha ha*

  

Alltså, Valios nya reklam för smör är ju så fyndig *applåd*. Kolla in här
Undrar vem som skrivit sången?

   

Nu är det nedräkning. Om mindre än ett dygn vet vi förhoppningsvis vad helgens äventyr består av. Just nu är det packning som gäller. 

Alltså, jag ser ju att folket nere på stan har kläder på sig, men var fasiken får de dem ifrån, det finns ju inga att få tag på! Ja, jag har varit nere på stan och strosat helt oskyldigt genom lite affärer. Och visst, jag hamnade i provhytten, men vad fasiken! det finns ju ingenting som man kan ha på sig. Vem förresten är det som hittat på det här med provhytter? Det finns ju ingenstans där man ser så grotesk och osnygg ut som där. Om kameran sätter på dig 5 kg så sätter provhytten garanterat på minst det dubbla. Usch! Nä det är bara att konstatera att det görs inga kläder längre som man kan ha. Lika bra att fynda på Myrorna i fortsättningen där det finns gammalt och beprövat (och sånt som någon uppenbarligen kunnat ha på sig).

Förresten - det är nedräkning inför helgen. Onsdag....torsdag.... fred......Undrar vad ungdomarna har hittat på

       

Det finns ett uttryck - du får de barn du förtjänar - som gör mig lite fundersam. Är det verkligen så? Har jag verkligen förtjänat att få två så underbart fantastiska barn? För det går knappt en dag som jag inte står där, helt förundrad, och tänker att är de här verkligen mina? Var jag med när de skapades? Och visst är det klart, att ibland hör jag mig själv i dem, men lika ofta överraskar de med en kunskap, ett vetande, och ett sätt som jag inte kan göra annat än beundra. Som när sonen ska visa mormor hur datorn fungerar. Så lugnt, tryggt, utan stress och med en otrolig pedagogik visar han henne fastän vi har jättebråttom iväg. Eller för att inte tala om när han sist hjälpte mig på jobbet. Ja, inte bara mig förresten utan minst ett 20-tal till eftersom jag förmedlade den kunskapen vidare. Och det var bara ETT exempel.

För en tid sen fick vi ett brev adresserat till mig och min sambo. Dottern med pojkvän har planerat en överraskning nästa helg och vi har ingen som helst aning om vad det är för nåt eller för den delen vad som gäller. Ja, inte mer än att vi ska ha kläder med oss för ute och innevistelse samt ett pass utifall att. Men va?! Bara att komma på tanken att göra nåt sånt för sig morsa.  På fredag klockan 12.46 sätter vi oss på bussen till Uppsala där dottern hämtar upp. Vad som sen sker är en stor gåta, nästan så det kan pirra lite av nyfikenhet och undran. Här hemma spekuleras det hejvilt i alla fall :-)

Jag är full av beundran för er mina små under och full av tacksamhet över att livet tydligen tycker att jag förtjänar så mycket mer än jag har förstånd att förstå själv. Ni är fantastiska - kom ihåg det!

          

Jag hade bestämt mig redan igår för en utmaning i form av en lång promenad. Tanken har slagit mig flera gånger på vägen hem från jobbet att man skulle kunna hoppa av i Furuvik och gå därifrån. Hem till oss är det ca 1 mil. Men man måste ju inte ta det på vägen hem, man kan ju faktiskt också ta bussen dit och sen gå hem alternativt gå dit och ta bussen hem. Så nu hade jag alltså bestämt mig för att ta bussen dit och sen gå hem, så iväg åkte jag. En sån här dag som räknas som lördag eller söndag går bussen bara en gång i timmen så jag slängde mig ut och på den som gick 12.02. På vägen, någonstans så där mitt emellan mötte bussen ett riktigt ösregn. *hmm* kändes inte riktigt bra. Hoppade av hållplatsen i början av Furuvik och började traska. Lite smått duggande i luften men inte så farligt. Inte då i alla fall. Sen, kom jag in i ösregnet. Alltså inte ett sånt där fint vanligt regnande, nä nä, det öste ner, så där som det kan göra och då marken inte har en chans att hinna svälja. Nu hade jag ju faktiskt en ganska bra jacka på mig med luva och jag hade som tur var inte valt de där vita träningsbyxornar som har en förmåga att bli fullkomligt genomskinliga (erfarenhet från regnig cykeltur i Falun) men blöt blev jag och jackan som är vit ändrade ganska snart färg till grå (den blir det när den är blöt). I skorna hade jag snart lite extra last i form av en halv sjö och det tjippade för fullt när jag gick. Byxorna klibbade fast vid benen och ungefär just då, då gick regnet över i ... hagel! Helt otroligt. Efter ett tag lättade det men kom i fatt en omgång till innan det äntligen lugnade ner sig lite. Och jag traskade på. Det finns ingenstans minsta lilla möjlighet att hitta skydd i form av ett träd eller liknande för gångvägen går längst med vägen och där har man satt upp viltstängsel. Tro inte heller att man kan hoppa på bussen hem igen, nä nä, här är det långt mellan hållplatserna och när det dök upp en så var jag redan så blöt att det inte spelade någon roll längre. Nä, det är bara att traska på och gilla läget. Så när jag till slut kunde ta av mig luvan, då börjar det åska! Kunde inte annat än skratta. Med åskan i ryggen, tjippande skor och blöta kläder hade jag ju inte kommit mer än halvvägs. Närmare Gävle blev det faktiskt sol, till och med torrt på marken men med ca 2 km kvar försvann solen och det började blåsa. Då fick man dra upp dragkedjan på jackan igen. Jag hann i alla fall hem innan regnet kom hit. Nu hänger kläderna och busskortet på tork, skorna lär väl inte torka på flera dagar men jag gjorde det i alla fall - jag gick en mil. Det tog 98 minuter, eller 1 timme och 40 minuter som man också kan säga. Det ger ca 11.900  steg. Det ni!

Igår fick desperata husfruar stå tillbaka för en kväll på konserthuset. Vi, och i princip Gävles hela kulturskola, tog sig dit för att lyssna på Bobby McFarrin. Ni vet, han med "don worry, be happy". Det blev en konsert i världsklass, helt otroligt fantastiskt. Denne man, som enbart använder sin egen kropp som instrument underhöll oss i nästan två timmar. Förutom egna nummer fick han publiken att delta som en jättekör och ackompanjera honom. Han drog sin stol åt sidan och frågade om det fanns någon dansant i publiken som skulle vilja komma upp och dansa på scen till hans musik. Upp kom en ung brakedansare - wow! - helt inproviserat. Han tog fram en extra mikrofon och frågade om någon ville sitta på scenkanten och sjunga tillsammans med honom. Upp kom först en tjej och sen det bästa av allt en ung kille i 12-13 års ålder som hade tränat in sig på en av Bobbys egna låtar. Inte nog med det, han lyckades få ett helt gäng sångare att komma upp på scen och bilda kör till hans coaching. Ja, hela uppträdandet var enormt. Till skillnad från GDs reporter så tycker jag att han ska ha en eloge för att han valde att inte plocka fram sin slagdänga "don worry", det visar på hans styrka och säkerhet. För han är så mycket mer än den låten, den är bara en liten del i hans otroliga musikaliska karriär. Den behövs helt enkelt inte. Trist tycker jag också det var att GD valde att publicera en bild av Bobby när han sjunger tillsammans med Fredrik Swahn och inte 13-åringen. För inte behöver Swan den uppmärksamheten, han var inte på något sätt speciellt utmärkande och var som alla vi andra en helt vanlig konsertbesökare. 13-åringen däremot gjorde nåt stort när han vågade sig fram och framförde ett nummer utan att visa någon som helst nervositet tillsammans med en stjärna han säkert avgudar. HAN, gick hem med ett minne för livet. Och jag tror att Bobby McFarrins största behållning och minne av denna kvällen faktiskt var denna lilla grabb. Redan efter två låtar konstaterade vi att det var värt varenda öre som biljetten kostade. Och sen fick vi ännu mer.

Det var värt att missa desperata husfruar. Och förresten, de går i repris på söndag :-)

Till sist! Hörde en så härlig sak på bussen idag - "ha nu en riktigt härlig helg, pilla dig lite i naveln och vinkla tårna" - det önskar jag er också.

  

... när jag är ute och går att se hur det har förändrats. Det är fler än någonsin som promenerar och förändringen heter framför allt MÄN. Det är killar, män, gubbar som slänger på sig träningskläder, träningsskor, ibland stavar och sen går de i rask motionstakt. Och det gör mig så glad. För när männen börjar visa intresse för något så blir det så mycket mer legitimt, det tas på allvar och plötsligt så är det en motionsform som är accepterad och seriös. Och visst är det en bra motionsform. Billig, finns överallt, snäll mot kroppen och gör gott inte bara för kroppen utan också knoppen. Det där uttrycket "stärkande promenader" stämmer så väl. Bästa medicin mot stress, stimulerar det kreativa tänkandet osv osv.

"keep on walking"

 

... här i Gävle. Vi tog en promenad ner för att titta när de brummade in i stadens centrum. Själv åker jag inte gärna kortege och med tanke på att det var 400 hojar (enligt tidningen) så tror jag inte vi saknades :-) Det som var lite synd, tycker jag, är att så många inte vet vilka regler som gäller i kortege. Både bilister och motorcyklister tycks sakna kunskapen om att en kortege inte får avbrytas. Kommer man till ett rödljus fortsätter man köra, bilister får absolut inte köra in i och avbryta ledet. Det är samma regler som gäller vid militärkolumn eller vid begravningsfölje. Den här gången var det två trafikpoliser som åkte först och visade vägen så kortegen var fullt laglig. Synd att inte klubben som arrangerade anlitade lite SMC:are som kunde ställa sig i korsningar och vid trafikljus och visa "vägen". Det hade nog inte varit några problem att få den hjälpen. Nu kom de körandes i flera omgångar istället med en massa bilar emellan sig. Tyvärr så har ju inte poliser mer resurser att ge än de två som körde först. Sen så var det extremt många som åkte i år. Jag har nog aldrig sett så många. Ställde mig i en refug och fotade men mitt minneskort tog slut innan alla hade åkt förbi. Så kan det gå.

Idag har jag skördat årets första rabarber. Kokade kompott. Men eftersom jag inte äter socker (eller i princip inte) så är det väldigt lite av den varan i. Har haft en kanelstång i och lite ingefära. Jag trodde nog att de skulle vara mer vattniga än de var men det är klart, vi har ju haft ganska torrt väder ett tag nu. Imorgon däremot så har man lovat regn. Vädret har ju varit underbart. Ja för den som kan sitta och njuta i solen alltså. Jag, som är dunderförkyld har inte alls njutit. Istället har det varit ganska jobbigt. Typiskt! att när man äntligen har några dagar ledigt, då jag skulle rensa rabatter och kanske slipa på en kökslucka eller så, så är man deckad. Men men, jag får njuta av rabarber i alla fall. Alltid nåt.

Gott var det!