Jag har inte slutat skriva, inte alls. Men jag har haft fullt upp med att starta upp min egen hemsida. Jag vill ha en personlig adress för mitt bloggande och jag vill ha en hemsida där jag kan presentera mig och mitt bokprojekt. 
 
På sidan vardagsfundror.se bloggar jag om vardagliga funderingar, så som jag gjort här.
Och på sidan annahellqvist.com skriver jag om mitt bokprojekt och skrivaprocessen. Den sidan tar alltså enbart upp skrivande.
 
Välkommen dit!
besök, dagar, kreativ,
Jag mötte en kvinna på gångvägen. Hon var så lik en bekant. Blev så osäker. Är det hon? Nej, jo, nej det är det inte, eller? Hon ler mot mig och det gör mig osäker, det är nog hon. Så jag stannar till och påbörjar min mening "jag kände inte igen dig i mössa" men just som hon vänder sig mot mig ser jag att det inte alls är någon bekant. Så jag fortsätter min mening "men nu ser jag ju att du inte är den jag trodde du var." Vi skrattar till båda två. Så säger hon "Och jag log mot dig för du såg så trevlig ut." Skrattande vänder vi oss om och går åt varsitt håll. Jag, med känslan av lycka i magen.
 
Ett leende, en förveckling och ett gott skratt kan verkligen göra en dag. Tack du okända människa för så fina ord.
dagar, promenad, skratt,
Jag brukar inte men måste nog faktiskt ... jo nu gör jag det - rekommenderar en restaurang i Gävle. Det som är annorlunda med den här restaurangen är att man satsat på en LCHF-meny och man har verkligen lyckats. Till lunch finns det ett alternativ med kött eller fisk men är man vegetarian byter det ut mot halloumni . På kvällarna finns det ett större utbud och då bland annat pizza och hamburgare. Det ska jag prova någon gång men idag var det lunch. På salladsbordet fanns det LCHF-vitlöksdressing och ett helt fantastiskt gott LCHF-bröd. Det såg ut som foccacia och smakade ljuvligt. Har googlat runt lite och tror att det kan vara det här receptet http://annikarogneby.se/lchf/foccacia-recept-hamtat-ur-nya-boken/ (eller snarlikt) som jag hittade på Annika Rognebys blogg 
 
Vad heter restaurangen då? Hotel City i Gävle förstås
 
Bästa med LCHF är att jag som glutenintolerant kan äta allt - tjohoooo!
 
 
besök, lchf, lunch,

Alltså, det här med frukost är inte jag så bra på. Jag minns vid ett tillfälle då jag var väldigt ung och nykär då jag släpade mig upp 5:20 på morgonen och tvingade i min en stor stadig frukost. Det var te/fkaffe, flingor och macka. Till att börja med så är det alldeles för tidigt för mig och för det andra så har jag aldrig haft vanan att äta en stor och stadig frukost.

Jag är uppväxt med att sitta ensam (tråkigt!) och sleva i mig en tallrik flingor med mjölk. I tonåren bestod min frukost många gånger av en Caffe au lait, ståendes i köket på väg mot ytterdörren. Så har det sen fortsatt, med minsta möjliga frukost (utom när jag var så där nykär i en frukostälskare). Helt utan frukost kan jag inte gå, då mår jag dåligt, men några mängder är inte min grej. Om man nu inte är på hotell och kan njuta i lugn och ro länge. För det är väl det som det hela handlar om. Jag behöver tid, jag behöver vakna till, kanske vänta en halvtimme - timme innan frukost, för att må bra. Detta är sällan möjligt att kombinera med ett heltidsarbete, ännu mindre med ett heltidsarbete som man ska pendla till (= gå upp tidigt och rusa iväg). Det har hänt att jag tagit med mig en "smörgås" till förmiddagsfikat och det funkar sådär.

Nu när jag pendlar är termosmuggen med kaffe det allra viktigaste på hela morgonen. Den kan jag avnjuta i lagom takt medan tåget rusar fram genom skogarna. Det är det där om man ska ha något till och det skiftar. En smörgås gjord på kesobröd (fast jag oftast byter ut keso mot philadelfia) hänger ibland med. Kesella med hallon har också varit min favorit tidigare. Då går jag ner i frysen och letar upp hallon från i somras och blandar ihop med kesella i en burk och packar ner i väskan. Kesella är ju lite speciellt. Man ska inte tro att kesella som kesella eller kvarg som det också heter. Många är väldigt förtjusta i Lidls kvarg, men frågan är om det inte mest är priset man är förtjust i. Arlas kvarg tycker jag är lite besk så den undviker jag faktiskt. Om man nu inte väljer den smaksatta förstås, den är kanongod men innnehåller också en del kolhydrater som är onödiga. Jag testade ICAs kesella och blev glatt överraskad, den var kanongod. Men det är bara lättvarianten som finns i lite större förpackning och jag har föredragit den fullfeta. Lindahls youghurt har jag tyckt bra om sen tidigare, både grekiska och turkiska, den ryska kostade mer än den smakade.

Nu har Lindahls kommit med en kvarg i en stor förpackning och det är klart, testa måste man ju. Jag kan bara säga - underbar! och min nya favorit. Framför allt så gillar jag att den har en ganska fast form. De här varianterna som blir lite rinniga gillar jag inte alls. Lindahls kvarg, en skvätt grädde och sommarens hallon eller blåbär, rör om och njut. Jag äter det långsamt, sked för sked, njuter och det gör mig nöjd utan problem ända fram till lunch. Solen har ju börjat gå upp lite tidigare på morgonen nu så om jag vaknar innan klockan går jag upp och äter kesellan hemma, men kaffet tar jag på tåget i min älskade termosmugg. Den behövs när man skriver :)

 

 
Ja just det, Lindahls har en keso också, den är inte lika bra, smakar lite för syrligt för min smak. Föredrar Arlas. Det gäller även creme fraiche där Arlas är den allra bästa, de andra sorterna, framför allt butikernas egna märken (favorig, garant osv) ger jag inte mycket för. De kan gå i matlagningen men inte i kalla såser eller som det är. 
 
Med andra ord, det gäller att pröva sig fram, hitta sin favorit och framför allt inte tro att det bara för att det har samma namn är samma sak.
frukost, hemma, kesella, lchf,
Om nu helvetet finns på jorden så har jag nog varit där. För jag är övertygad om att influensan kommer ursprungligen från detta helvete. Jag är nu inne på dag 10 och känner mig fortfarande inte frisk. I fredags ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra mig för om det ska vara så här och om jag bör söka vård. Jag är annars av en sådan sort som inte förstår när man ska söka vård. Jag tycker liksom aldrig att det är illa nog utan avvaktar. Det är därför jag har en så hög smärttröskel tror jag. Det som bekymrat mig mest nu är att det fortfarande kommer underliga läten från min hals och mitt bröst. Jag vaknar på natten och undrar vad det är som låter, tills jag inser att det är jag själv. Känns lite weard kan jag säga. Rådet jag fick var att dricka varmt vatten och låta lite honung smälta på tungan. Det gjorde jag tills honungen fick mig att må illa och vattnet brände bort all känsel på tungspetsen. Ja jag hade lite för bråttom helt enkelt. För bråttom att bli frisk. I stilla läge är allt någorlunda okej men så fort jag gör minsta lilla ansträngning börjar jag svettas och benen vill vika sig under mig. Roligare har man haft. Stressen jag känner inför den kommande veckan är svår att beskriva. Jag måste jobba, jag ska ner til Växjö för kurs och jag ska på 50-årskalas. Och innan dess är det så mycket jag vill göra men som min kropp hindrar mig ifrån.
 
En sak jag noterat när man blir så här sjuk är diverse oförstående människor runt omkring. Sånt man inte uppskattar är uttalanden som "jag har också känt mig lite krasslig". Den som uttalar sig så har ingen som helst aning om vad det innebär att bli överkörd av ett svin. Krasslig är inte ens förnamnet! Inte heller uttalanden som "jag är inte så feberkänslig" är något som uppskattas. Vad f-n menas med det? Inte feberkänslig! Alltså, har man över 39 grader så vet man det och det har ingenting som helst med feberkänslighet att göra. Såna här uttalanden får mig att känna mig som en sämre människa, som om jag skulle ha "känt efter" för mycket. Allvarligt talat, jag får sällan feber, jag är en sådan sort, men den här gången hade jag ingenting som helst att sätta emot. Så det enda jag inte behöver tvivla över är om jag varit sjuk eller inte. Men jag hatar att jag på något sätt när jag äntligen börjar bli lite lite bättre måste försvara att jag fortfarande inte är fullt frisk och gör de val jag gör. Det jag tvivlar över nu är om jag fortfarande är sjuk och om jag bör kontakta vården. För hur ska man veta när man vaknar och mår lika dåligt som igår om det är som det ska vara.  Och varför! varför, drabbades jag så illa den här gången? Det känns plötsligt som en ålderskris ...
 
Sonen frågade "och när ska du bli frisk?" och vetni, den frågan har jag ställt mig själv nu i över en vecka. 
helvetet, hemma, influensa, sjuk,
Det händer konstiga saker i kroppen när man drabbas av en sådan här influensa. Förutom febern alltså, som nog inte kan anses så konstig. Det första jag märkte var att vattnet smakade konstigt. Det fick liksom en sån där spritsig känsla och en bismak. Först trodde jag att det nog måste vara glaset som inte var ordentligt sköljt, att det fortfarande var diskmedel kvar. Så jag hällde ut vattnet och sköljde glaset. Men det fortsatte smaka lika illa. Kaffe la jag ner helt, det fanns ingen njutning över denna dryck. Och då är det illa, när inte kaffe smakar, då är jag verkligen sjuk. Flera gånger kom jag på mig själv med att undra om det är någon av katterna som ligger bredvid och andas tungt tills jag insåg att det var jag själv som lät. Det var ett väsande som kom upp från min hals och bröst.
 
Söndag morgon vaknade jag och trodde att febern gett med sig. Det visade sig att den gått ner till 38,2 men jag kände mig ändå ganska pigg. Jag såg hoppets låga tändas. För att brutalt släckas på måndag morgon. Efter en natt med hostattacker vaknade jag visserligen med lägre kroppstemp än tidigare, nu 37,8, men balansen var det inte så bra med. Det jag dessutom märkte denna dag var synen. Allt var suddigt och läsglasögonen måste användas till allt. I vanliga fall kan jag se och läsa någorlunda bra på telefonen men nu var det helt kört. Hela dagen satt detta i. Min hals och mitt bröst låter som en gnisslande och knakande gammal ladugårdsdörr. Något som även gör det svårt för mig att somna.
 
Tisdag, dag 5, var tempen nere i 37,6 och verkade gå leta sig neråt under dagen. Den här dagen fick jag konstiga känningar i benen. Det var som om något testade av musklerna och antingen högg till eller fick benen att vika sig under mig, plötsligt utan anledning. Var tvungen att ge mig ut till affären också. Alltid intressant test. Handlingen gick verkligen inte fort. Jag tog mig runt men orkade till slut inte lyfta fötterna så med en hasande gång tog jag mig mot kassan och bilen. Att köra bil gick dock bra. Så skönt att sitta ner. 
 
Nu, dag 6, tror jag "i princip" att febern har gett med sig. Balansen är betydligt bättre och jag tror mig orka med mycket mer än jag gör. Jo, jag märker det, eftersom jag upptäcker hur jag gjort saker alldeles för fort och måste lägga mig ner en stund för att få världen att sluta snurra. Det gnisslar fortfarande från bröstet och hostan har gått över i en hemsk torrhosta som ibland vägrar ge sig. Trots att det inte finns något att hosta. I natt drack jag ett glas mjölk vilket visade sig vara ett effektivt sätt att lugna halsen. För några timmar. Mjölk är ju slembildande och det är sådant jag behöver just nu. Skönt att få sova några timmar i alla fall. 
 
Hur som helst så har jag överlevt. Jag är så trött på att vänta ut den här sjukdomen men jag ser ett kommande slut. Att det här var en influensa med 5 dagars feber får mig att misstänka svininfluensan. Enligt uppgifter kan det stämma ganska bra. Sjuk har jag väl varit förut, men riktigt så här sjuk vet jag inte när jag sist var. Om jag någonsin varit det. Det man har att förvänta sig nu är en trötthet som kan sitta i 2 - 3 veckor efter tillfrisknande. Under den tiden får jag väl börja med lite stärkande promenader för att komma tillbaka till livet och satsa på tuffare träning när våren tittar fram.
 
 
feber, hemma, influensa, sjuk, överleva,
Sambon säger att det går tre olika sorters influensa just nu.
Nummer 1 hade jag besök av för ca 4 veckor sedan. Feber, matthet, ont i huvudet men inte värre än att man kunde sitta hemma och jobba faktiskt. Veckan efter jobbade jag som vanligt och sambon låg deckad i tre dagar.
 
Nummer 2 visade sig på tåget hem då jag plötsligt blev trött och illamående. Jag trodde det berodde på att jag var hungrig och trött, det var ju måndag och det hade varit en stressad sådan. Tisdag morgon gick jag in i duschen som vanligt, klädde på mig och studsa ner för trappan. Längre än så kom jag inte. Illamåendet fick mig att inte våga vara allt för långt från en toalett. Det här gången blev jag helt slut, sjukskrev mig och satte mig framför några långfilmer.
 
En vecka till gick sedan med arbete och bra mående. I torsdags sa jag att nu är jag less på det här, inga fler sjukdomar tack. "Nä nu mår jag bra" sa jag med ett skratt. På vägen hem med tåget började det klia i halsen och jag tänkte att nu har jag druckit för lite idag. Ni vet, det är ganska torrt i luften på vintern och man dricker alldeles för lite vatten. 
 
Vaknar fredag morgon med någon konstig hosta som ger en fruktansvärd smärta i bröstet. Slänger i mig en alvedon. Det funkar.... till ungefär klockan 15:00 då någon konstigt händer, jag börjar frysa. Frysandet går över i skakningar och en fruktansvärd smärta i kroppen. Allt värker! En nära döden upplevelse infinner sig och det dåliga samvetet över att jag inte skrivit mitt testamente far runt i huvudet. Nu var jag dock alldeles för matt. Fler alvedon och sängläge är det enda som gäller. Därefter har jag haft feberfrossa, svettats, hostat, huvudvärk. Febern får huden att svida vid all kontakt, om det så är en hand eller ett lakan. Svettningarna kommer när den febernedsättande tabletten börjat verka men jag föredrar detta framför skakningarna. Kläderna blir våta. Sambon säger att man låta febern göra sitt och inte ta några tabletter, jag håller inte med och är glad att jag ändå lyckas ta mig till medicinskåpet. Jag har hög smärttröskel men nu är den nog nådd. Kanske bäst att skriva in i mitt testamente att jag vill att mina barn vårdar mig i livets slutskede. Lördagen tillbringas i sängen på nedervåningen eftersom jag inte kan ligga i en vattensäng som är uppvärmd. Jag måste kunna kyla ner mig. En blöt tvättlapp gör mig sällskap och lindrar lite. Det är det enda som känns okej mot feberhuden. Fötterna känns konstiga och lederna, framför allt händerna, värker. Jag tar en alvedon och en voltaren alternativt en alvedon och en ipren. Detta funkar och får mig att piggna till lite. Det vill säga, detta får mig att orka sitta upp i sängen. Hostan blir inte lika djup och smärtsam. Inget mer. Jag äter middag (petar lite) men orkar inte sitta i stolen så länge. Strax innan tabletternas verkan ger med sig infaller ett tillstånd då jag mår riktigt bra. Och jag tänker att det är så här det är vid livet slut, man piggnar liksom till precis i slutet, som om naturen har gett oss en sista chans att ta farväl, och sen dör man. Jag dör inte men jag är tillbaka i det där stadiet av feberfrossa, smärta och somnar av utmattning. 
 
Söndag morgon vaknar jag efter en riktigt bra natt. Jag har inte haft frossa och inte svettningar. Det kommer små konstiga pipanden från bröstet och snuvan har ökat, hostan värker förstås fortfarande i bröstet men i övrigt är det ganska så bra. Visserligen tar det ganska lång tid för mig att få upp ögonen men när jag väl fått det tänker jag att idag är jag kanske feberbri. Yey! Känner mig så otroligt lurad när termometern visar 38,2. Fast det är klart, den har ju gått ner ganska så mycket ... och jag känner mig nästan lite sugen på frukost. Det är ju ett bra tecken. Orkar stå upprätt en bra stund också. Alltså jämfört med igår.
 
Jag vet inte när jag senaste var så här sjuk. Vet inte om jag någonsin varit så här sjuk. Hög feber hade jag väl senast då 2005 när jag svimmade i duschen. Men allt det här andra, med frossa och värk, ja jag tror det kan ha varit 1985 när jag tänker efter ...
 
Idag kom sambon ner för trappan. Långsamt. Nu är det hans tur. Eller otur kanske man ska säga. Jag väntar en stund tills skakningarna har satt in, då tror jag nog att även han vill ha en tablett.
 
Vi håller båda tummarna för att sonen ska klara sig. Någon måste ju ta hand om oss ...
 
Tur att man har en liten Frida som ser pysslar om mig lite (tills hon tycker det blir för varmt)
 
 
besök, feber, influensa,

I två dagar har snösvängen jobbat med att få bort snön som ligger i högar. De har inte ens hunnit med halva stan. Igår och i natt snöade det igen. Vår väg hör inte till prio 1 på listan kan jag berätta. Tur man inte behövde ta bilen idag. Och jag vet att om de har plogat när vi kommer hem så kommer det att vara höga vallar framför infarten. Någon post lär vi inte ha fått. Men men ... det kan man ju vara utan en dag eller två. Hoppas sambon tar fram snöslungan när han kommer hem :)

Å det snöat fortfarande. Tror jag jobbar hemma i morgon. 

Nu är det dags att börja samla ihop tankarna och tänka ut vad som kan behöva packas. I morgon börjar jag min resa ner mot Småland, jag och missarna. Det jag har att förvänta mig är ett hus som stått tomt och kallt sen i september. Antagligen både rått och fuktigt. El och vatten ska slås på vilket jag inte tidigare gjort. Jo, alltså elen, den har jag slagit på och den är ju knappast komplicerad men vattnet blir premiär. Det finns en instruktion så jag är inte orolig. Med tanke på att resan tar mig 7 timmar och man helst kommer fram tidigt så att det finns tid för att tända brasa, vädra ut och allt det där andra så tar jag resan i två delar och åker först bara ner till Linköping där jag slaggar hos sonen. Ska försöka komma ihåg att ha en dunk med mig och fylla med vatten för dricksvatten har vi inte, bara sjövatten, ofiltrerat.
.
Det blir faktiskt första gången under mitt 47-åriga liv som jag är ensam där nere. Helt ensam. Eller ja, missarna är ju med mig, de får agera hotwaterbottle på nätterna och pratsällskap på dagarna. Sen vete sjutton om inte morsan håller till där nere också, vi får se, om inte annat så lär det visa sig om jag ändrar på nåt som hon inte håller med om *he he*.
.
Det här synen som väntar mig när jag svänger ner från stora vägen - Stråltorpet!
Ja, nåt torp ser det kanske inte ut att vara, inte ens torpargrund. Men sanningen är den att det var ursprungligen ett torp som vår morfar köpte och plockade ner för att sätta upp här på tomten. Vår morfar var byggmästare och markerade tydligt varje stock för att sedan kunna sätta ihop allt rätt igen. Men mormor ville inte ha nåt torp, hon ville ha ett sånt där hus som i Stockholm (ja hon var också envis som mamma). Så morfar klöv varenda stock och började istället bygga detta hus. Han gick bort innan det blev klart så kusiner och andra hjälpte till att slutföra bygget. Idag, när vi är så många som ska samsas om utrymmet, så är vi nog ganska tacksamma att mormor faktiskt sa som hon gjorde för annars skulle vi inte få plats. I alla år som jag varit där så har det alltid varit huset fullt, av föräldrar, syskon, kusiner, barn och vänner. Det är så det är. Men den här gången är jag för första gången på 47 år ensam på torpet.
Hmmm... man kanske skulle packa ner mufflonfåret också, skinnet alltså :) Japp! Så får det bli. Jag, katterna, en tänd brasa, ett mufflonfårskinn och ett glas vin på det, det låter väl inte helt fel.
Idag skulle min lilla mamma fyllt 81 år. Jag säger lilla för med åren krympte hon och blev betydligt kortare än hon varit tidigare. Det gjorde henne dock inte mindre envis och bestämd.
.
Tittar på lite gamla bilder från tiden då hon var ung och förundras över hur vackra människorna var då. Dels älskar jag ju svartvita foton men det är inte bara det, se på klädseln, så eleganta, män i kostym och hatt, kvinnor i kappa och blus. Ja, man var nog faktiskt vackrare förr.
Bilden nedan tror jag kan vara tagen på någon av mammas och pappas resor men jag är inte säker. Tror inte att motorcykeln på bilden är hennes. Utgår man från kläderna hon har på sig så är det nog inte så, däremot kan jag tänka mig att de sökte upp den för att hon skulle fotas ihop med den. Min mor hade en förkärlek för arrangerade fotografier. När mamma körde motorcykel hade hon en flygaroverall på sig har jag för mig att hon berättade. Och så förstås skinnluva på huvudet, för hjälm behövde man nog inte ha då.
Min mamma var dessutom ganska aktiv på den tiden. Hon tog sig med motorcykel (Huskvarna 250 tror jag det var), packning och en väninna bakpå ner till Hamburg för att gå sköterskeutbildning. Det ni. Eftersom fina flickor på den tiden inte skulle köra motorcykel valde hon att parkera en bra bit från skolan så att hon inte skulle bli upptäckt. Fast, det kom fram efter ett tag och naturligtvis gjordes det inte alls så stor affär av det som hon trodde. Kan tänka mig att de var lika förundrade över att hon kört hela vägen dit som jag är idag.
Bakpå hojen på den här bilden är dock inte väninnan utan kusinen Karl-Gunnar. Lägg märke till nummerplåten där fram. I dag är det ju en av diskussionerna när det gäller mc och fortkörning, att man vill införa lag på nummerplåt fram så att man kan få fast dem i fartkameran. Å andra sidan, med hjälmen på kan man ändå inte identifiera vem som körde så det skulle inte vara så effektivt.
.
Jag undrar om det verkligen kör på den här bilden... eller om de står still och det i vanlig ordning är en sån där arrangerad bild? Måste nog fråga morbror som antagligen är fotografen.
.
Grattis lilla mamma på din dag! Nu flaggar vi för dig och kungen - hurra hurra hurraaaaaa!
Kan man säga annat än att månen är fantastisk. Ja jag vet, man sover illa, och man blir lite galen, men, den är fantastisk. Den här gången är det tydligen även en supermåne som befinner sig närmare än normalt, nåt som bara inträffar vart 18:e år. Tydligen ska den skapa extra mycket kaos. För min del är det väl ungefär som vanligt förutom att katterna far runt som tokar och är på bushumör. Springer och sladdar så att mattorna ryker. Fast... det är nog inte månens förtjänst... tror jag. Och kaos i världen, ja, räcker det inte som det är med Japan och Libyen. Gaddaffi kanske är mångalen? Å andra sidan så är det nog bara en tillfällighet att det infaller just nu. Men just nu, just ikväll, är jag glad att jag befinner mig där jag är, just här.
Aouuuuuuuuu.........
Fyller snart på med resebeskrivning här
Någon som är sugen på en semla? Ja, det finns ju faktiskt de som säger att de skulle kunna dö för en. Och dö för en gjorde man redan på 1700-talet. Nu äter ju inte jag semlor, dels för att de innehåller gluten men också för att jag inte äter socker. Å andra sidan så funderar jag på om man skulle testa en alternativ, typ LCHF. Har inte bestämt mig än. Men jag skulle gärna vilja ha några sådana här. Hmmm... man kanske skulle ta fram symaskinen.
.
.
Medans jag bestämmer mig och ni funderar på hur många ni ska klämma i er så kan jag ju dela med mig av lite onyttigt vetande.
.
Genom den svenska historien har det funnits personer som varit tokiga i semlor. En av dem sägs vara kung Adolf Fredrik. Hans passion ledde emellertid enligt traditionen till fördärvet, då han dog på fettisdagskvällen den 12 februari 1771 efter att ha avslutat en präktig middag med semlor. 

Sanningen är att det varken var semlan eller dödssynden frosseri som orsakade hans död. Han dog av en betydligt mindre glamorös anledning; slaganfall. Skalden Johan Gabriel Oxenstierna lade dock skulden på bakverket och menade att fettisdagen borde förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord.”
Vill du läs fortsättningen kan du gå in på populär historia

Övertalade sambon att göra ett personlighetstest. Han tyckte att jag borde känna honom efter 8 år. Jag rättade honom och sa att det faktiskt var 7 (och ett halvt snart). Ganska snart talade han om att de som gjort testet gjort fel (vem är förvånad) och en hel del muttrande hördes. Pricken över i:et var när han konstaterade att den som konstruerat testet är en humanist (*hurmpf* JAG är humanist, han är naturvetare ). När han slutfört testet är jag kritisk och menar att han inte varit ärlig, jag tycker inte resultatet stämmer. Så han får göra om det. Och får samma resultat. När vi söker mer information på nätet för att få en utförligare beskrivning kommer vi så småningom till hans "weakness". Ha! Varenda punkt stämmer!

Jag har inte slutat skratta än!

(han har läst min svagheter - "vill alltid ha rätt" - men det stämmer ju inte alls *blink* så tror jag inte alls att det stod)

Hämtat från Skratt.se



Hundens dagbok:
07.00 – Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 – Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 – Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 – Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 – Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 – Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 – Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 – Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 – Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 – Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 – Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!


Kattens dagbok:

783:e dagen i fångenskap…
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker.
De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat.
Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna.
Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp.
Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.
I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj.
Kom ihåg: lägg en på deras säng.
Fångade en mus som jag bet huvudet av.
Lade den huvudlösa kroppen viddörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck.
Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är.
Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst.
Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer.
Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som “allergi”.
Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar.
Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt.
Han är uppenbarligen efterbliven.
Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör.
Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar.
Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.
Men jag kan vänta.
Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias…

Var bara tvungen att dela med mig av denna nu när jag hittat den /Crazy Cat Woman

En del tror att jag fått träningsnoja. Men så är det inte. Däremot så har det varit härligt soliga dagar och då kan man ju bara inte sitta inne, man måste ut och få lite sol på näsan. Så jag har gått. Och jag har gått. Ja nu börjar jag nästan längta efter mina promenader, tror jag ligger precis på gränsen till att det ska bli ett måste. Ett hälsosamt beroende alltså. Och när man kommit till ett sådant läge då börjar också frustrationen visa sig när man inte kommer ut eller som idag när solen skiner men det är snorhalt. Desperat letar man efter lite barmark och inser att även om det ligger grus eller sand på isen så är det halt. Nä, fy, idag var det inte roligt och någon sol tror jag inte att jag såg för mina ögon var i backen hela tiden. Nu sitter jag inne och är frustrerad över att solen lyser där ute och jag kan inte ge mig ut.
I morgon får det allt vara en bättre dag för jag fick ett förslag från svärsonen om att ta oss 100km under februari och det hänger man ju på. I januari kom jag ungefär 70km så nu gäller det att traska på.
.
Nån mer än jag som längtar efter värmen? En liten bild att visualisera den kommande sommaren med är kanske inte fel.
Solnedgång i Småland.
Till att börja med måste man titta på instruktionsvideon. Så Freja bänkade sig framför filmen.

Frågan är bara hur jag ska lyckas få Frida intresserad också....
När man är ute och går får man se både det ena och det andra. Idag stötte jag på den här skylten som jag verkligen gillar. Den information som behövs finns där, utan att vara elak, med en underfundig humor där man bjuder på sig själv, som får mig att dra på smilbanden och lätta på gasfoten.
Med ett belåtet leende ser jag en påse i affären med en röd lapp på. "Ät snart, kort datum" står det. Det är en påse fylld med ost och jag kan inte låta bli att undra vad som skulle vara negativt med kort datum på just ost. Det borde väl nästan vara tvärtom. För vad kan bli bättre än en mogen ost?
Så jag köper den där påsen för 29kr och blir upplyst om att jag sparat lika mycket. Öppnar den när jag kommer hem och konstaterar att datumen är två och tre veckor framåt. Men hallå! Vari består det korta datumet??? Allvarligt talat, om det finns någon ost kvar om tre veckor blir jag nog lite förvånad.
Lustigt det där, att man på nåt sätt ser sin chans att nystarta bara för att det är ett nytt år. Det är som att stämma träff med någon, man väljer oftast hel eller halvtimme men sällan fem över eller varför inte 17 minuter över? Vi är ganska inrutade vi människor. Jag tror vi mår bäst så.

Nu är det i alla fall att nytt år igen, ett oskrivet blad som ska fyllas på efter hand. Ibland önskar man kanske att man kunde se in i framtiden och skriva dit det första kapitlet redan nu, men det går inte. Och bra är nog det. Det gäller att lära sig att leva i nuet, våga låta saker och ting forma sig själv, släppa kontrollen och "go with the flow". För min del så är det nog just det som gäller i år, att flyta med i strömmen. Jag vet egentligen bara på ett ungefär vad som gäller det första kvartalet, med jobb tänker jag på då framför allt. Vad som kommer sen har jag ingen aning om, men istället för att oroa mig så tänker jag försöka se framåt med spänning.
Det som blir det blir och det som är det är - klokt sagt att hundraåringen som klev ut ur ett fönster.
Hittills kan jag bara konstatera att de "tokiga" val jag gjort den senaste tiden varit helt rätt. Det bådar gott!