VARDAGSFUNDROR

Om 40 minuter går mitt tåg till Sth, där dottern kliver på, och sedan vidare till Göteborg där jag, min syster och min dotter ska äntra båten till Kiel. Det är vår årliga "systerresa", den här gången med en dotter som är på gång. Full pott hade ju förstås varit om Sara hade kunnat följa med också men tyvärr gick inte det i år. Vi får väl hoppas på nästa gång.

Det ska bli sååååå härligt, att få komma iväg, ha ledigt, strosa runt på Kiels gator, leta bland hyllorna på Citti efter Whisky och bara slappa. Inget jobb, inga krav, bara vara.

Tjohooo! Nu drar jag

...och hur urled är väl inte jag på den. För några dagar sedan så snöade det - igen. Samtidigt som fåglarna skriker sig hesa och arbetskamraterna deckar i den traditionella influensan (jag med).
Trodde knappt mina öron för några timmar sedan när det mullrade ute - va??? ÅSKA!
Men, men, men.... det är ju inte ens varmt. Eller är det febern som gjort att jag frusit så i flera dagar. Frusit och svettats, svettats och frusit. Vackert blev det i alla fall efteråt, som en gammaldags målning...

Ett ögonblick som fastnade på bild.

Inte bara bloggen har legat nere utan även min aktiva del. Så kan det gå.

Jag har funderat på det där, alltså med aktivitet och social samvaro. Har kännt mig så osocial sen jag började jobba och nog mest skyllt på trötthet. Ja, trött har jag varit (och är till viss del), det märks en klar skillnad från när man var yngre och började på nytt jobb och nu. Eller så är det arbetsplatsen... Förra veckan var jag på konferens i Högbo. Kanontrevligt och mycket givande. För min del fick jag med mig två viktiga saker därifrån. Det ena att jag måste sätta gränser och skapa min egen tid. Som det är nu så försöker jag vara alla tillags och tar på mig mer än jag behöver. Sätta gränser betyder ju inte att säga nej utan för min del att börja ställa frågan - "när behöver du ha det klart?". Då kan det nämligen komma fram att det där som jag trodde var bråttom inte alls behövde vara klart idag utan kunde vänta till imorgon. Och en annan fördel med att ställa den frågan är att göra dem uppmärksamma på att jag kan ha annat att göra och detta måste de lägga in i sin planering. Det andra jag fick med mig var att jag faktiskt inte alls är osocial, snarare tvärtom, för jag har folk runt mig hela dagarna och ett himla surrande som gör att när jag kommer hem så är behovet att tystnad verkligen berättigat.

Vad skönt det är, att upptäcka sånt.

Att man nog är helt normal.... eller som min kollega säger (om mig) "Fullständigt förvirrad men ändå ganska så normal".

Bloggen har inte varit tillgänglig, den har gått igenom någon slagt uppdatering. Och jag som skulle skriva en massa. Nu minns jag ju inte vad längre *suck*

Antagligen nåt om att bilen rullar, tiden inte stämmer längre och att fåglarna kvittrar så det gör ont i öronen.

Jag återkommer...