VARDAGSFUNDROR

Det finns ett uttryck - du får de barn du förtjänar - som gör mig lite fundersam. Är det verkligen så? Har jag verkligen förtjänat att få två så underbart fantastiska barn? För det går knappt en dag som jag inte står där, helt förundrad, och tänker att är de här verkligen mina? Var jag med när de skapades? Och visst är det klart, att ibland hör jag mig själv i dem, men lika ofta överraskar de med en kunskap, ett vetande, och ett sätt som jag inte kan göra annat än beundra. Som när sonen ska visa mormor hur datorn fungerar. Så lugnt, tryggt, utan stress och med en otrolig pedagogik visar han henne fastän vi har jättebråttom iväg. Eller för att inte tala om när han sist hjälpte mig på jobbet. Ja, inte bara mig förresten utan minst ett 20-tal till eftersom jag förmedlade den kunskapen vidare. Och det var bara ETT exempel.

För en tid sen fick vi ett brev adresserat till mig och min sambo. Dottern med pojkvän har planerat en överraskning nästa helg och vi har ingen som helst aning om vad det är för nåt eller för den delen vad som gäller. Ja, inte mer än att vi ska ha kläder med oss för ute och innevistelse samt ett pass utifall att. Men va?! Bara att komma på tanken att göra nåt sånt för sig morsa.  På fredag klockan 12.46 sätter vi oss på bussen till Uppsala där dottern hämtar upp. Vad som sen sker är en stor gåta, nästan så det kan pirra lite av nyfikenhet och undran. Här hemma spekuleras det hejvilt i alla fall :-)

Jag är full av beundran för er mina små under och full av tacksamhet över att livet tydligen tycker att jag förtjänar så mycket mer än jag har förstånd att förstå själv. Ni är fantastiska - kom ihåg det!