VARDAGSFUNDROR

Jag hade bestämt mig redan igår för en utmaning i form av en lång promenad. Tanken har slagit mig flera gånger på vägen hem från jobbet att man skulle kunna hoppa av i Furuvik och gå därifrån. Hem till oss är det ca 1 mil. Men man måste ju inte ta det på vägen hem, man kan ju faktiskt också ta bussen dit och sen gå hem alternativt gå dit och ta bussen hem. Så nu hade jag alltså bestämt mig för att ta bussen dit och sen gå hem, så iväg åkte jag. En sån här dag som räknas som lördag eller söndag går bussen bara en gång i timmen så jag slängde mig ut och på den som gick 12.02. På vägen, någonstans så där mitt emellan mötte bussen ett riktigt ösregn. *hmm* kändes inte riktigt bra. Hoppade av hållplatsen i början av Furuvik och började traska. Lite smått duggande i luften men inte så farligt. Inte då i alla fall. Sen, kom jag in i ösregnet. Alltså inte ett sånt där fint vanligt regnande, nä nä, det öste ner, så där som det kan göra och då marken inte har en chans att hinna svälja. Nu hade jag ju faktiskt en ganska bra jacka på mig med luva och jag hade som tur var inte valt de där vita träningsbyxornar som har en förmåga att bli fullkomligt genomskinliga (erfarenhet från regnig cykeltur i Falun) men blöt blev jag och jackan som är vit ändrade ganska snart färg till grå (den blir det när den är blöt). I skorna hade jag snart lite extra last i form av en halv sjö och det tjippade för fullt när jag gick. Byxorna klibbade fast vid benen och ungefär just då, då gick regnet över i ... hagel! Helt otroligt. Efter ett tag lättade det men kom i fatt en omgång till innan det äntligen lugnade ner sig lite. Och jag traskade på. Det finns ingenstans minsta lilla möjlighet att hitta skydd i form av ett träd eller liknande för gångvägen går längst med vägen och där har man satt upp viltstängsel. Tro inte heller att man kan hoppa på bussen hem igen, nä nä, här är det långt mellan hållplatserna och när det dök upp en så var jag redan så blöt att det inte spelade någon roll längre. Nä, det är bara att traska på och gilla läget. Så när jag till slut kunde ta av mig luvan, då börjar det åska! Kunde inte annat än skratta. Med åskan i ryggen, tjippande skor och blöta kläder hade jag ju inte kommit mer än halvvägs. Närmare Gävle blev det faktiskt sol, till och med torrt på marken men med ca 2 km kvar försvann solen och det började blåsa. Då fick man dra upp dragkedjan på jackan igen. Jag hann i alla fall hem innan regnet kom hit. Nu hänger kläderna och busskortet på tork, skorna lär väl inte torka på flera dagar men jag gjorde det i alla fall - jag gick en mil. Det tog 98 minuter, eller 1 timme och 40 minuter som man också kan säga. Det ger ca 11.900  steg. Det ni!