Jag har skaffat mig en alldeles egen liten liten dator. Så nu kan jag sitta framför teven eller ligga i sängen och surfa, blogga eller spela kuliga dataspel (tetris och sånt där). En sån här,  Acer one,  har jag köpt så nu kan sitta både här och där och blogga, maila eller vad man nu vill göra. Ska förresten börja läsa en distanskurs i Ledarskap på Gävle högskola imorgon. Förhoppningsvis funkar det att logga in på blackboarden med den här så att jag kan använda den till det. Vi får se. Lycklig är jag ju förstås ändå, med en ny liten leksak *ler*. Och nästa vecka när jag träffar sonen får jag tillbaka min hårddisk som han så generöst givit sin mor. Kram på dig sonen min! Fundrar på trådlöst. Kunde ju vara praktiskt när man reser och så. Fast då skulle jag vilja ha som ett kontantkort, inte binda upp mig på 24 eller 18 månader. Varför finns inte det? *hmmm*... Tror många med mig skulle nappa på det faktiskt. Så tänk om televerket! (och alla ni andra förstås som också sysslar med sånt där).

Nu ska jag ut innan det börjar snöa (innan jag snöar in helt på datorn *fniss*).

P.S Inte bara datorn är mini, även tanjentbordet så dyker det upp lite felaktiga bokstäver så är det mina fingrar som inte hittat riktigt rätt. Kan bli så, väldigt lätt att råka slå på CAPS LOCKen till exempel.
Allvarligt talat, det säger sig själv, nyårslöften är till för att brytas så ge sjutton i dem redan från början. Och varför säger jag nu detta? Jamen tänk efter, varför ger man nyårslöften? Oftast just för det faktum att det är nyår, löften ska ges då. Redan där är det alltså dömt att misslyckas. För att ett löfte ska ha någon chans att lyckas måste det finnas en vilja och tanke bakom, ett beslut fattat om att det här är något man verkligen vill och har ambitionen att genomföra. DET kan man man göra när som helst, någon nyårsafton behövs inte för sånt. Själv har jag för några år sedan beslutat några saker, bland annat att aldrig ge nyårslöften och att aldrig börja banta på en måndag. Och! detta var inte något nyårslöfte utan ett beslut som togs mitt under pågående år och just för att det var något jag verkligen ville och tror på. Det har jag hållt nu i tre... eller är det fyra år? Vet inte och det spelar ingen roll, det står fast.

Mitt löfte för år 2009 - stegutmaningen -  togs långt innan nyår. Det går riktigt bra. Jag och min stegräknare är numera ett troget par och just nu tar vi oss runt Göteborgsvarvet. I februari hoppas jag ha tagit mig till Örebro *he he*. Växjö är 60 mil så dit får vi väl se när jag når....

På återseende!

Ja jag vet, stegräknare är väl inte den mest nyaste och hippaste elektronikprylen just nu. Men jag är överlycklig för jag har äntligen hittat en som uppfyller de krav jag ställer och den ska bli min följeslagare under År 2009. Jag tänker nämligen utmana mig själv och se hur många steg jag tar, hur långt jag kommer, under året. Därför har jag investerat i en ny kompis. Sen tidigare i min samling har jag väl en si så där tre stycken. En som funkar och registerar bra men som man väldigt lätt nollställer (*morr*), en som man måste stampa hårt i marken med för att den överhuvudtaget ska registrera och en som gör glädjeskutt bara man sätter sig ner på en stol (jihaaa! 17.000 steg på en dag bara så där). Skillnaden med den här är att den registrerar rätt, går inte att nollställa (det gör den själv vid midnatt), man kan gå tillbaka 7 dagar i tiden och den visar dessutom hur många av dagens steg som gick fortare, i det här fallet kallat aerobics (tjohooo!). Det är helt fantastiskt. I stället för att sitta med dåligt samvete för att jag inte kom iväg på gympapasset så kan jag se att en rask promenad ner på stan faktiskt kan visa sig vara ett aerobicspass på 17 minuter. Snacka om att det känns inspirerande att öka på takten förutom att man vill öka på stegen. Nä, måste säga att det här var en av de bättre julklapparna till mig själv och inför det nya året 2009 vars tema ska bli - utmaning. Året då jag utmanar mig själv.

Är du nyfiken på min investering? Kolla då in här...
I natt brann bocken. Man skulle väl nästan kunna säga att det var väntat. Och då tänker jag inte på traditioner eller nåt liknande utan snarare medias provocerande. För det säger väl sig självt att om tidningarna går ut och skriver om att bocken klarade sig i år och att det är "tradition" att den ska brinna till julafton, att det då också triggar igång någon av alla deras läsare. Det finns ingen sådan tradition, alltså att den ska brinna till julafton. Sen gör en del det till en tradition att den ska brinna. I år har jag varit extra skeptisk till marknadsföringen av denna bock eftersom man gick ut redan INNAN den sattes upp med att den i år hade minimalt med bevakning och inte var flamskyddad. Man måste ställa sig frågan - vem tjänar på det? Med tanke på förra årets kritiska röster om denna bocks existens, att man är ganska less på den, borde lägga pengarna på annat osv. så kanske man ska fråga sig själv om inte allt är ett försök att göra den populär igen, den är ju enligt en del orsaken till att Gävle fått ett namn på kartan. Jisses! som om det är en merit att vara känd för en julbock....
Vill jag bara önska en himla härlig, god och trevlig JUL!

Ät och njut av den goda maten!

Kramar
Anna


Nej, det är inte den senaste tidens heta debatt om kolhydrater och fett som påverkat mig. Men ja, visst blir jag påverkad. Det borde man bli för det är viktiga saker som kommer fram. Debatten har fått många att börja tänka om och tänka till när de handlar. I alla fall mig. Nej för min del så tog jag redan i augusti beslutet att dra ner på kolhydrater, för hälsan, välmåendet och för att bli av med sötsuget. Och det funkar. Jag mår bättre och jag känner inget sockersug. Sen är det ju så att man får ta en del kommentarer. Som en väninna som pekade på huvudet och sa att man måste ha kolhydrater annars funkar inte hjärnan. Men hallå! Nu är det ju så att utan kolhydrater är jag inte, det finns ju i det mesta vi äter, jag har bara dragit ner på och undviker det som innehåller mycket så som t.ex potatis, ris, pasta och bröd. Det behöver inte vara så speciellt svårt. Idag äter vi så mycket mer kolhydrater än vi behöver. Många gånger i våra försök att vara nyttiga. Ta till exempel lightprodukter där man måste tillsätta mindre bra ingredienser, t.ex socker, för att produkten ska smaka bra. Ett bra exempel är minimat som innehåller 7gr kolhydrater per 100 gr. Riktig grädde däremot innehåller bara 3 gr. Det säger sig självt vilken produkt som är bäst, faktiskt. Vill jag ha en light-variant så skapar jag den enkelt genom att ta riktig grädde och vatten. Det här gäller så mycket lightprodukter att jag nu slutat helt att köpa dessa.

Sen har vi nästa sak i det här - margarin och smör. Med den kunskap jag har nu så är margarinet bannlyst. Det är smör som gäller. Inte heller några av det där läbbiga smörgåsmargarinerna kommer in i vårt kylskåp, varken lätta, becel eller liknande. Nä, så naturliga produkter som möjligt och är det inte smör så får det i så fall bli bregott som är det närmast rena. Minimjölk är ett skämt men mellanmjölk kan få vara okej.

Jag har dessutom börjat läsa ingredienserna på alla förpackningar jag köper. Kan jag undvika glutamat, alltså smakförstärkare så gör jag det absolut. Och jag ser till att det är hög procent av kött i korv mm. Om man nu ska köpa produkter som inte är helt rena.

Man kan ha åsikter om LCHF och GI-noll och allt vad man nu vill kalla det, men ingen kan väl säga annat än att det är ett vettigt tänk att satsa på hel-produkter och rena produkter. Det säger väl sig självt att kroppen mår bäst av detta.

Efter 4 månader med den här livsstilen så kan jag bara säga att jag mår väldigt bra. Min hjärna har inte slutat fungera, jag har inte fått dåligt minne, min ork är densamma och kroppen håller inte på att falla ihop på något sätt. Jag saknar inte potatisen och jag njuter av kött, fisk, grönsaker, gräddsåser, ja god mat helt enkelt. Inte saknar jag godis, kakor, bullar och tårtor heller. Kommentarer som menar att det på nåt sätt skulle vara synd om min som inte äter sånt är ju rena skämtet. Det var väl snarare så att det tidigare var synd om min kropp (mig) när den fick allt det där skräpet.

Och nu är det jul - nästan bara sån mat som passar min livsstil, härligt. Här är det en till som ändrat livsstil och som mår bra. Bloggen förresten är väl värd att läsa, kostdoktorn som firar ett år.



..bocken alltså.
Men så klart finns det en sida för den som själv vill titta eller läsa hans blogg - här är han, bocken.

Tro nu inte att det är vacker snö du ser, nejdå, det är snarare en glittrande isbana. Plogbilarna är suveränt duktiga här i stan på att ploga isbanor nämligen. Jag misstänker att de till vardags jobbar i ishallen eller när på en hemlig dröm om att bli upptäckta. Jag för min del avskyr isbanor och staplar som en gammal pensionär när jag tar mig fram. Och varje år är det samma sak. Sambon ger mig en lektion i HUR man ska gå med mjuka ben osv osv. Själv går han i samma raska takt som förut och jag stapplar argsint efter. Men vafasiken! man får väl anpassa hastigheten efter väglaget, säger jag. Inte nog med det, när man kommer hem får man stretcha för att slippa vakna med värkande ben på natten. Men jo jo, jag har ett par broddar och jag tar dem på mig, när jag går på promenad. Inte när jag går till bussen på morgonen eller ska ner till stan och handla.

*suck*

En sak är skön i alla fall och det är att åka expressbussen på morgonen och slippa köra själv i det här vädret. Nä istället sitter jag där och slumrar till en stund innan jobbet börjar. Föresten, det där med jobbet... nu blir jag tvungen att byta arbetsuppgifter igen. Ja jag säger tvungen för det är inte självvalt, snarare har jag sagt klart och tydligt att jag inte vill. Men men, frågan som ställdes var väl mer för sakens skull och inte för att jag hade nåt val. Så vad ska jag göra nu då? *viskar*Kan inte säga *tyst* det är suuuuperhemligt. Företagets högst prioriterade projekt just nu som sitter bakom låsta dörrar och har största sekretess. Och nej, jag tycker inte det ska bli ett dugg spännande. Så var det med det.

Mer spännande är det om jag lyckas nästla mig ur och kan få ett annat betydligt roligare jobb. Vi får väl se vad våren ger....
Han den där som är älskad, hatad, ignorerad, diskuterad och nästan jämngammal med mig. Ja Gävles egen bock. I veckan har det varit snöoväder men idag är allt borta och kvar återstår endast regn. Med lite kritiskt tänkande måste man fråga sig vad anledningen må vara till att man i år gått ut redan innan bocken stod på plats och talade om att den i år inte är flamsäker. Den har ju inte brunnit på några år och de senaste åren har man använt flamsäkert medel för att göra den omöjlig att bränna ner. Men hallå, det säger sig självt att med det så försvann spänningen och spekulationerna. Istället har diskussionerna om bockens vara eller icke vara kommit upp. Tidigare har man satt vad ändå bort i London på när bocken ska brinna. Plötsligt så försvann intresset och med det även intresse och publiciteten för Gävle. *hmm* inte bra med tanke på att man i år vill ha extra mycket publicitet då staden ansöker om att bli kulturhuvudstad.

Ja så kan det gå när man pekar med moralfingret och säger ajabaja, man kan förlora mer än vad som var nödvändigt.
Jisses! Klockan fyra är det redan mörkt. Ska man hinna ut gäller det att inte ta för lång sovmorgon. Det har snöat, och det snöar fortfarande. Som ett enda stort kristyrtäcke lägger snön sig över trädgården och kolonilotterna nedanför oss. Ljudet av snöplogens skrapande hörs från gatan. Bara solen lyser så är det som ljusterapi där ute, man bara måste ta sig ut och lapa energi. Det räcker med en stros runt kvarteret så känns skillnaden från förra veckan grådaskiga dagar. Konstigt det där vad lite ljusare färger kan göra. En tystnad sprider sig i kvarteret, snö är så ljuddämpande. Och grannen har pyntat en julbock som de ställt ut i trädgården. Modigt modigt måste man säga med tanke på att vi bor i Gävle. Bockar brukar inte få vara i fred om man säger så, inte ens de som bara kommer fram på sommaren. Bockarna vandaliseras och slängs i ån.

I Göteborg har det varit kändisbröllop med 300 gäster. Och stolt moster vet att hennes systerson varit där som kändisfotograf. Själva har vi varit på vår egen kändisfest - "firmafest" - med ca 500 pers eller mer. Tre gånger fick bussen som skulle ta oss dit stanna för kisspaus. Någon hade inte tänkt till när de beställde buss utan toa. Tre eller fyra gånger försvann strömmen mitt i middag, uppträdande och dans. Till gästernas jubel ska sägas. Kan det vara Vattenfall som levererar? Första gången det hände trodde jag faktiskt att det var planerat för på borden låg ljusstavar att knäcka så att de lyste upp tillvaron. Men någon hävdade att så var det inte, de tillhörde showen. Aldrig förut har jag upplevt att det varit så svårt att hitta den man letar efter (det var väldigt mycket gäster), och aldrig förut har jag fått så mycket hjärtligt goa kramar. Från folk jag minst anat. Jag sitter fortfarande förundrad. Sånt värmer verkligen. Timmarna flög bort på nåt konstigt sätt och plötsligt var det dags för hemfärd. Denna gång kom vi hem med både heder och klackar i behåll så imorgon kan man åka till jobbet som vanligt :-)

Man borde njuta av småglädjorna lite oftare.





Jag har spenderat en helg i Linköping. Hos sonen. I hans studentrum och betraktat förödelsen i köket som delas av ytterligare 7 personer. Är det nåt typiskt studenbeteende att ställa disken och sen inte diska på väldigt lång tid, fastän man delar med andra och låter dem bli lidandes? Sonen tillhörde i alla fall inte den här helgen dessa latmaskar. Okej, vi diskade inte våra tallrikar på en gång men hur kul är det när man måste röja väg för att komma fram till diskhon. Ja ja, det är väl kanske en fas och del av livets erfarenheter...

Hem skulle jag ta tåget. Ja, det gjorde jag också men blev djupt besviken när tåget visade sig vara av modell början av 70-talet eller nåt. Ni vet, det där gamla, gnisslande, dunkande, utan eluttag och med skitiga säten. Jo, sätena är skitiga. När man kommer hem är det bara att stoppa byxorna i tvätten tyvärr. Speciellt lugnt blir det inte heller i en sån vagn. Jag hade släpat med mig datorn för att jobba under de 4 timmar som resan skulle ta. Utan el så räcker batteriet inte mer än i bästa fall 2½ timme. Så var det med det. Försökte läsa min bok men med ett gäng ungdomar som var på någon konfirmationresa eller nåt så insåg jag efter att ha läst samma meningar 5 gånger om och fortfarande undrade vad det stod, att det inte var så stor idé. Inte just då i alla fall. Gänget gick av i Stockholm. Där kom istället nästa gäng, bestående av vuxna lärare. Tro inte att de var så mycket tystare (varför tror du att jag vet att de var lärare?).

Hur som helst, det var så himla mysigt att få umgås med sin son. Man vet att de (barnen) klarar sig så bra men Jisses vad jag kan sakna honom. Det blir liksom så mycket mer påtagligt då, när man ses. Men det är väl så det ska vara antar jag.

Snart är det jul - då kommer de, mina älskade ungar (och med en tillhörande sambo också förstås). Men först innan dess ska jag ner till Stockholm och ha lite kul med "valfri" sambo, dotter och svärson.
I flera år så har jag sagt att i november skulle jag vilja ta semester och resa iväg någonstans. Då, när det är som mörkast och svårast att ta sig upp ur sängen. Men inte har jag kommit iväg inte. Nä, istället har jag än en gång konstaterat att jag verkligen skulle behöva den där resan. Så i år när sommarsemester led mot sitt slut sa jag till sambon att NU, i år, ska vi väl åka iväg? Snabbt som attan såg jag till att våra kalendrar på jobbet blev bokade som lediga vecka 45. Och jodå, han var med på noterna, men så där som det kan bli ibland så blev det ingen riktig diskussion om vart. Inte mer än att han ville åka till ett varmt ställe och jag egentligen tyckte att det inte spelade så stor roll, bara vi kom bort och fick ledigt. Jag började i alla fall att titta runt lite och var inne på Sterlings hemsida eftersom vi åkt billigt med dem till bl.a Tjeckien förut. Åh... en resa till Rom, dit som jag alltid velat åka, den skulle inte kosta mer än 1500kr/person. Mitt i allt detta funderandet och planerandet (som var lite halvhjärtat faktiskt) så fick jag nya arbetsuppgifter på jobbet. Jättekul! Fast, det innebar ju att den där veckan som jag hade bokat som ledig i outlooken, den var ganska snart fullbokad av kurser och möten, fastän jag hade lagt in "frånvarande". Så jag flyttade ledigheten en vecka... å sen en vecka till .... Ganska snart så insåg jag att den där ledigheten, den funkar inte riktigt i år, det är alldeles för mycket som händer och jag behöver vara på plats på jobbet. Alltså bokade jag av i kalendern och flyttade tanken till "kanske januari?".

Och så ser jag rubrikerna i veckan - Sterling i konkurs! Va!? Just precis den här veckan då vi hade tänkt att åka. Det måste vara ödet som haft ett finger med i spelet för ingen kan bli gladare än jag nu när ledigheten blivit uppskjuten tills vidare. Det kunde ju lika gärna varit vi som stod där med obrukbara biljetter och en längtan efter semester. Nä, det var nog inte meningen att vi skulle resa i år.... tack och lov....men nästa år, då ska jag resa en vecka i november.
I lördags tappade jag min röst. Ja alltså, den var med mig på dan när vi lyssnade på ett rockband och på kvällen när vi åt middag med vänner. Den följde till och med mig hem så vitt jag kommer ihåg men på söndag morgon var den borta. Någon yttrade lite sarkastisk att "hur kan man tappa rösten när man lyssnar på ett rockband?". Och det är klart, jag lyssnar ju inte med halsmandlarna, men bredvid mig stod två vänner jag inte sett på väldigt länge. Och självklart pratades det. Ännu mer pratades vid middan och med tanke på min förkylning så behövde jag ta det lugnt för jag vet sen tidigare vad följden kan bli. Men det är ju himla svårt att bara sitta tyst utan att det tas på fel sätt, så jag var väl så att säga artig antar jag *ler*.

Igår kom jag till jobbet och försökte få mina kära arbetkollegor att låta bli att prata med mig. Hur lätt är det? Inte. Inte nog med att jag försöker undvika prat, när jag pratar så är det ingen som hör vad jag säger med den påföljden att jag måste upprepa mig. Jag måste prata dubbelt så mycket alltså *suck*.

Igår kväll var vi på Whiskyprovning - Bunnahabhain. Låter som nåt Indiskt men är en Islay whisky. Inte så rökig som de vi brukar dricka men ganska så trevlig i alla fall. Och faktiskt.... tycker jag nog att rösten återhämtat dig en aning....
Förbaskade höstbaskilusker. Här försöker man stå på benen men icke, i måndags fick jag krypa ner till dator och skicka iväg ett mail till jobbet om att jag skulle stanna hemma. Men jag har inte tid! Låg i sängen hela dagen och tyckte väl att livet återvänder... tills natten då halsen började värka. Igår blev ännu värre. Och idag var jag faktiskt tvungen att gå till jobbet, det finns inte tid att stanna hemma. Så idag har jag inte bara varit på jobbet och kännt mig uschlig utan även jobbat över. ja ja... så är det ibland. Fast jag ska inte klaga för mycket för jag har börjat på ny avdelning med nya arbetsuppgifter och det är kanonkul. Vi har ett nytt datasystem som ska införas om bara tre veckor. Tills dess ska jag förhoppningsvis lyckats sätta mig in i det och ha blivit lite bättre än alla andra eftersom jag är en av två personer som ska vara support och superanvändare. Ja, det eller kicken antar jag *he he*

Det har alltså inte varit tomt på händelser här utan snarare tvärtom, mycket har hänt, kanske så mycket att jag inte kunnat formulera det här. Jag lovar inget men ska försöka uppdatera med några saker, snart.

Förresten, imorgon åker dottern med sambo på Caribienkryssning. Helt otroligt och så himla kul för dem att göra nåt så annorlunda. Jag är verligen glad för deras skull. Själv fanns det inte på kartan när jag var 22, då levde jag ett helt annat liv.....
..........jösses! Vad var det?!?!? Kan det ha varit... jo det måste ha varit.... sommaren som drog förbi.

Är det någon som fattar att det är augusti? Ja okej, det skulle väl vara för alla de där getingarna så da som teroriserar oss när vi försöker fika ute. Men ändå. När gick tiden förbi?

Vi har våra sista tre dagar kvar av semestern. De första två veckorna gick åt att åka motorcykel i antingen otrolig hetta eller i blåst och regn. Sista, eller senaste, turen blev lite för mycket. Strilregn, imma på visiret, ingen sikt, skitiga och dana kom vi hem. Dan efter rullade vi ut hojarna, tvättade dem och sen in i garaget igen. Där har det stått sen dess. Efter detta har vi varit totalt overksamma på hemmaplan. Har inte gjort ett dyft tror jag. Ja okej, en tur till Hedemora för att gratta sambon mamma (och äta god mat!).

På måndag börjar jobbet igen. Dags att strama upp sig och få rutiner alltså.
Men man får väl nöja sig med det lilla man får....



Undrar om det är kallt i vattnet?



Ett helt äkta grodprins ...



Som sagt, en liten pool. Det senaste tillskottet i vår trädgård. Trots sin litenhet så är det väl lustigt hur mysigt det kan vara att höra vattnets porlande. Och stenarna som jag släpat hem från havet har kommit väl till pass. Nu måste jag nog dit igen och plocka fler. Tänk alla som skrattat åt att jag packat med mina stenar i flytten. Se, nu har det ju funnit en plats, tillbaka vid vattnet.
32 grader ute, bättre dag för ett bad finns väl inte för en liten lurvig katt. Helt överförtjust var hon inte men faktiskt, när jag pratade med henne efteråt så spann hon. Alltså inte en alltför traumatisk upplevelse. Och så mycket bättre hon luktar just nu till skillnad från den utekatt hon blivit som vältrar sig i grus och jord.


 
Det är ett himla jobb att bli fin efter ett bad.



Men... det var nog ganska skönt....



Bara det inte blir för ofta....




Jepp, då har man avverkat 130 mil, alltså tillsammans med Smålandsresan, och det är bara början på säsongen. Sambon tror att min hoj glömt bort att den går på bensin. Jag tror det bara är ren avundsjuka *he he*. Tankade nästan 12 liter och då hade den gått strax över 30 mil. Jag kommer alltså fram å tillbaka till jobbet minst två dagar eftersom den rymmer 18. Han, sambon, måste tanka i princip efter varje jobbdag. Förra året drog den också lite men nu drar den ännu mindre och det antagligen för att jag bytt några gummiringar. De andra hade spruckit och läckte ut en hel massa luft som behövde vara kvar i motorn. Tänk va, vad lite som kan behövas. Och jag har lärt mig nåt - att byta insugsgummin på hojen.

Idag monterade jag på en pakethållare som jag beställt från Bike i Trollhättan. Det känns.... ovant, att se den där, men jag vänjer mig nog. Tankar som "töntigt" och liknande dyker plötsligt upp i skallen *ha ha*. Fast jag tror att det kan vara en bra investering faktiskt för den kommer att underlätta en hel del. Undrar bara var sambon ska surra fast sin packning... för han har inte så mycket möjlighet på sin hoj. Inte blir det hos mig i alla fall, nähä! Han får väl spänna på sig en ryggsäck eller nåt *he he*.

Soligt soligt väder är det också. Jag har pyspunka på bakdäcket men tar kanske hojen till jobbet i morgon i alla fall. Dit och tillbaka går det bra, längre sträcker är kanske inte lika vettigt. Motorcyklar är nämligen inte som bilar, att man bara kan rulla in på macken och fylla på däcken. Nä, de ska ha stått i minst 3 timmar innan man kollar lufttrycket. Vi har utrustning hemma så jag behöver aldrig fundera på den biten. Så kan det vara.

Och vet ni vad som är bäst idag? Att det bara är två dagar kvar på veckan - jihaa!
Efter att ha samlat mod länge länge för att grensla min lilla vän i garaget så tog jag mig ju till slut ut på en kort tur på Gävles gator. En tur för att inse att jag visst kommer ihåg hur man gör och en tur för att testa nya hjälmen.

Sen, förra fredan så åkte jag till besiktningen och vidare ner mot Björnhult, ca 50 mil. Det tog tid. Fast det visste jag ju att det skulle göra. På köpet så blev jag ståendes i kö för en otrevlig olycka som inträffat strax utanför Katrineholm. En lastbil och personbil som brakat ihop. I det läget vill man inte svischa förbi kön. Vem vill komma längst fram? Nä man väntar snällt till de börjar släppa fram bilarna igen och tar sig fram då. Anledningen till att jag åkte ner var för att hjälpa syster och bror med renoveringsarbete på landstället. En ny vägg har kommit upp, nytt rum blivit till och bl.a målning krävdes. Så efter dessa 50 mil då kroppen värkte en aning ställde jag mig och målade. Målade och målade hela lördan också, en stund på söndan och sen brände jag hem.

100 mil på en helg, det är bra jobbat. Förra året åkte jag ca 180 mil, jag tror, att jag kommer klå det i år.

Trots ont lite här och där (rumpan! framför allt) så var det mycket stärkande för självförtroendet. Yes! Nu har man gjort en sån tur....

P.S Sorry alla som jag inte hann hälsa på, det fanns helt enkelt inte tid.



I januari fick en lillebror bäbis. I fredags en annan. Nu har jag bara en lillebror kvar som inte kläckt det här året, som inte är slut på lång tid än. Jag förväntar mig inget, vill bara säga att ingenting förvånar mig längre. Vi har ju en storebror kvar också *he he*. Hörde av sonen att han läst nåt om att storasysters första grabb skulle bli gudfar. Min tanke föll förstås på den första lillebrorsan. Och sen så dimper det ner en kusin till, på hans egen födelsedag. Jisses! Börjar vi bli så många att vi inte ens kan få ha egna födelsedagar? Min son fyller på samma dag som faster. Syrrans ena son fyller på samma dag som en av våra svägerskor, den andra sonen på samma dag som sin nya kusin. Dotterns pojkvän fyller på samma dag som hennes lillasyster.

Ja... vad ska man säga?
image31

Ja så här ser den ut, sambons senaste tillskott. Den har inte varit ute på vägarna men väl ute på uppfarten för att putsas (pussas?!) på. Jisses, tänk om han putsade så på bilen också *ler*. Fast jag har en viss förståelse och det är underbart att han äntligen har en "åkbar" hoj som inte behöver två veckors skruvande innan den går att köra.

Själv har jag gjort en egen investering. Sambon skulle ha ett depåstöd och Oops! Så blev jag med ny hjälm.... Den sitter så hårt och klämmer ihop kinderna så jag ser ut som ett marsvin med pussmun. Men jag har blivit "lovad" att sånt rättar till sig när kuddarna blivit lite användna. Storlek XXS är det dessutom - trodde inte det fanns så små i vuxenstorlek. Testade den idag och den har ett bredare visir som gör att jag ser mer än i den andra. Den andra är fortfarande okej och kommer nog att använda ibland den också.

image32

Annars har jag tagit premiärturen idag och insett att takterna sitter kvar, jag har inte glömt hur man svänger *he he*. Nu är säsongen igång för mig.