På resande fot...
0kommentarer
Jag har spenderat en helg i Linköping. Hos sonen. I hans studentrum och betraktat förödelsen i köket som delas av ytterligare 7 personer. Är det nåt typiskt studenbeteende att ställa disken och sen inte diska på väldigt lång tid, fastän man delar med andra och låter dem bli lidandes? Sonen tillhörde i alla fall inte den här helgen dessa latmaskar. Okej, vi diskade inte våra tallrikar på en gång men hur kul är det när man måste röja väg för att komma fram till diskhon. Ja ja, det är väl kanske en fas och del av livets erfarenheter...
Hem skulle jag ta tåget. Ja, det gjorde jag också men blev djupt besviken när tåget visade sig vara av modell början av 70-talet eller nåt. Ni vet, det där gamla, gnisslande, dunkande, utan eluttag och med skitiga säten. Jo, sätena är skitiga. När man kommer hem är det bara att stoppa byxorna i tvätten tyvärr. Speciellt lugnt blir det inte heller i en sån vagn. Jag hade släpat med mig datorn för att jobba under de 4 timmar som resan skulle ta. Utan el så räcker batteriet inte mer än i bästa fall 2½ timme. Så var det med det. Försökte läsa min bok men med ett gäng ungdomar som var på någon konfirmationresa eller nåt så insåg jag efter att ha läst samma meningar 5 gånger om och fortfarande undrade vad det stod, att det inte var så stor idé. Inte just då i alla fall. Gänget gick av i Stockholm. Där kom istället nästa gäng, bestående av vuxna lärare. Tro inte att de var så mycket tystare (varför tror du att jag vet att de var lärare?).
Hur som helst, det var så himla mysigt att få umgås med sin son. Man vet att de (barnen) klarar sig så bra men Jisses vad jag kan sakna honom. Det blir liksom så mycket mer påtagligt då, när man ses. Men det är väl så det ska vara antar jag.
Snart är det jul - då kommer de, mina älskade ungar (och med en tillhörande sambo också förstås). Men först innan dess ska jag ner till Stockholm och ha lite kul med "valfri" sambo, dotter och svärson.
Hem skulle jag ta tåget. Ja, det gjorde jag också men blev djupt besviken när tåget visade sig vara av modell början av 70-talet eller nåt. Ni vet, det där gamla, gnisslande, dunkande, utan eluttag och med skitiga säten. Jo, sätena är skitiga. När man kommer hem är det bara att stoppa byxorna i tvätten tyvärr. Speciellt lugnt blir det inte heller i en sån vagn. Jag hade släpat med mig datorn för att jobba under de 4 timmar som resan skulle ta. Utan el så räcker batteriet inte mer än i bästa fall 2½ timme. Så var det med det. Försökte läsa min bok men med ett gäng ungdomar som var på någon konfirmationresa eller nåt så insåg jag efter att ha läst samma meningar 5 gånger om och fortfarande undrade vad det stod, att det inte var så stor idé. Inte just då i alla fall. Gänget gick av i Stockholm. Där kom istället nästa gäng, bestående av vuxna lärare. Tro inte att de var så mycket tystare (varför tror du att jag vet att de var lärare?).
Hur som helst, det var så himla mysigt att få umgås med sin son. Man vet att de (barnen) klarar sig så bra men Jisses vad jag kan sakna honom. Det blir liksom så mycket mer påtagligt då, när man ses. Men det är väl så det ska vara antar jag.
Snart är det jul - då kommer de, mina älskade ungar (och med en tillhörande sambo också förstås). Men först innan dess ska jag ner till Stockholm och ha lite kul med "valfri" sambo, dotter och svärson.
Kommentera