Förra söndagen dog sambon gamla hund. Den fick en ny familj i Sundsvall för fem år sedan som vi faktiskt har umgåtts en del med. Jättetrevligt. Nu visste vi att han varit dålig från och till så den senaste tiden när de ringt har vi trott att det skulle vara för att ge besked om att han lämnat för en bättre tillvaro i hundhimlen. Nu kom alltså beskedet.

I lördags ringde de och frågade om vi var hemma. De var nämligen på väg från Norrköping och ville visa oss nåt plus vila lite. Självklar bjöd vi på mat och titta vilken underbar lite krabat de hade med sig *ha ha*. Aston Martin heter han och är som en härlig liten go nallebjörn. Och vi som trodde att de skulle hålla sig till motorcykelåkande den här säsongen. Men vem förstår väl inte hur deras hjärtan smallt när de här ögonen tittade på dem och bad om att få följa med.

image29

Inte nog med besök av Aston. I söndags fick Ofelia besök av en liten taggig kompis. Vi bjöd på lite kattmat som den knaprade i sig tills den var så mätt att jag tror den höll på att somna *he he*.

image30

Av någon anledning visade inte Ofelia nåt jätteintresse för sitt besök. Kan det vara så kanske att de redan träffats? Jag misstänker det. Taggiga vänner ska man nog hålla sig en bit ifrån.

Dansk bro som vunnit pris

Denna häftiga bro finns i Danmark på vägen mellan Rödby och Sverige. För övrigt det enda roliga att titta på under denna enormt tråkiga transportsträcka. Tyvärr så fick jag inte någon bild av den på vägen ner. Då var det fullständigt becksvart och det enda som syntes var denna bro som lystes upp i ett fuktigt dis. Man fick en känsla av att den hängde fritt i luften, ingen väg, inga bilar syntes till. Bilden fastnade inte med kameran men den kommer att finnas kvar på näthinnan länge länge... Häftigt!
image25

Autobahn i Tyskland. På vägen ner mötte vi våren!

image26

Inte framme än. Nä några mil utanför Ulm, eller mitt emellan Ulm och München skulle man väl kunna säga, dit skulle vi.

image27

Vilket härligt sätt att möte våren på - med en ny motorcykel. Men väl här nere så var vi väldigt trötta och då hade vi hela vägen hem kvar. Allt som allt blev det 379 mil med start fredag eftermiddag och hemkomst natten mot måndag 01.30. Då hade vi lyckats ta oss förbi Oskarshamn också och hämtat imperialsängen som väntat på att få komma hem i tre års tid. Nu när vi ändå hade en så stor buss så kändes det fel att åka förbi med bara några mil och inte ta den med oss. Inte blev det mycket sömn på vägen, inte heller mycket mat, det fanns helt enkelt inte rum för sånt i tidplanen. Väl hemma stupade vi i säng för att gå upp och ta bussen till jobbet 7.15. Himla tur att vi hade sagt till om sovmorgon veckan innan annars hade vi varit tvungna att ta bussen 5.20. Bra också att vi tog bussen för morgonen hade vi nog kunnat köra men vägen hem på eftermiddan hade inte varit vettig. En sån här resa kommer vi nog aldrig göra igen. Det lär ta en vecka för oss att återhämta oss *ha ha* men nu står hon i garaget och i rummet innanför köket står en vacker säng äntligen på plats. Nu återstår bara att registeringsbesikta hojen, måttbeställa en madrass, flytta och måla den sängen som stått där in i sonens rum.

Himla tur att man har några dagar ledigt....
Man kan ju tro att jag blev kvar i Kiel *he he* men nädå, jag kom hem igen. Med en enormt tung väska. Den var tung redan innan, alltså utan packning, och blev ännu tyngre efter att vi hade varit på Citti och shoppat loss. Kom hem med lite vin och whisky av div olika slag.

Väl hemma berättade sambon att han "råkat" vinna en auktion på nätet och skulle behöva åka ner till Tyskland för att hämta en motorcykel. Ja nätet ja.... det är alldeles för lätt att handla saker där. Kunde ju inte låta honom köra hela vägen ner själv, bara tanken kändes fel. Helst hade man ju velat slappa i trädgården och njutit av värmen som kom men men, vad gör man väl inte. Och jag som hade släpat den där tunga väskan *hrmm*. En veckas arbete och sen iväg till Tyskland igen...
Om 40 minuter går mitt tåg till Sth, där dottern kliver på, och sedan vidare till Göteborg där jag, min syster och min dotter ska äntra båten till Kiel. Det är vår årliga "systerresa", den här gången med en dotter som är på gång. Full pott hade ju förstås varit om Sara hade kunnat följa med också men tyvärr gick inte det i år. Vi får väl hoppas på nästa gång.

Det ska bli sååååå härligt, att få komma iväg, ha ledigt, strosa runt på Kiels gator, leta bland hyllorna på Citti efter Whisky och bara slappa. Inget jobb, inga krav, bara vara.

Tjohooo! Nu drar jag
Ur led är tiden...

...och hur urled är väl inte jag på den. För några dagar sedan så snöade det - igen. Samtidigt som fåglarna skriker sig hesa och arbetskamraterna deckar i den traditionella influensan (jag med).
Trodde knappt mina öron för några timmar sedan när det mullrade ute - va??? ÅSKA!
Men, men, men.... det är ju inte ens varmt. Eller är det febern som gjort att jag frusit så i flera dagar. Frusit och svettats, svettats och frusit. Vackert blev det i alla fall efteråt, som en gammaldags målning...

Ett ögonblick som fastnade på bild.
Inte bara bloggen har legat nere utan även min aktiva del. Så kan det gå.

Jag har funderat på det där, alltså med aktivitet och social samvaro. Har kännt mig så osocial sen jag började jobba och nog mest skyllt på trötthet. Ja, trött har jag varit (och är till viss del), det märks en klar skillnad från när man var yngre och började på nytt jobb och nu. Eller så är det arbetsplatsen... Förra veckan var jag på konferens i Högbo. Kanontrevligt och mycket givande. För min del fick jag med mig två viktiga saker därifrån. Det ena att jag måste sätta gränser och skapa min egen tid. Som det är nu så försöker jag vara alla tillags och tar på mig mer än jag behöver. Sätta gränser betyder ju inte att säga nej utan för min del att börja ställa frågan - "när behöver du ha det klart?". Då kan det nämligen komma fram att det där som jag trodde var bråttom inte alls behövde vara klart idag utan kunde vänta till imorgon. Och en annan fördel med att ställa den frågan är att göra dem uppmärksamma på att jag kan ha annat att göra och detta måste de lägga in i sin planering. Det andra jag fick med mig var att jag faktiskt inte alls är osocial, snarare tvärtom, för jag har folk runt mig hela dagarna och ett himla surrande som gör att när jag kommer hem så är behovet att tystnad verkligen berättigat.

Vad skönt det är, att upptäcka sånt.

Att man nog är helt normal.... eller som min kollega säger (om mig) "Fullständigt förvirrad men ändå ganska så normal".

Bloggen har inte varit tillgänglig, den har gått igenom någon slagt uppdatering. Och jag som skulle skriva en massa. Nu minns jag ju inte vad längre *suck*

Antagligen nåt om att bilen rullar, tiden inte stämmer längre och att fåglarna kvittrar så det gör ont i öronen.

Jag återkommer...
*ha ha* de små rackarna. Simons katt är alldeles för underbar så här får ni en till. Den kan man se om och om och om igen...

http://www.youtube.com/watch?v=w0ffwDYo00Q


Gissa varför inte min katt får vara i sovrummet!?
Måste bara dela med mig av denna klockrena betraktelse av livet ihop med en katt.
Ingen som har katt kan ens tvivla över att detta är en sann kattägare eller snarare en
"kattägd" person som gjort filmen.

http://www.youtube.com/watch?v=4rb8aOzy9t4


Just så här är det!
Ofelia

Det är vinter... men kråkorna kraxar så där som de gör på våren *krnaåok*. Eller kanske rättare sagt knirkar. Det låter så spännande... våren, den är spännande. Är det någon som tror nåt annat när man ser en katt som den här, fullständigt koncentrerad... Det finns hopp alltså, om att våren kommer även om den "luras" lite just nu. För hon är vår barometer. Går hon ut så vet man att dagen blir fin och varm, trycker hon vid elementet, ja då borde man nog gå och lägga sig igen med täcket över huvudet.
VInter

Helt fantastiskt!
Nu känns det rätt okej att slippa ens fundera på vintervägar, saltindikator och smutsig bil. Det blir nog buss den här veckan också skulle jag tro för sambon känner sig risig. Imorgon har vi ledigt och sen är det bara tre dagar kvar av veckan. Kanske lika bra att sova på bussen å låta någon annan sköta körandet.
Utslagen

Oj... vad tomt det blev. Huset fylldes långsamt upp med folk tills det var knökfullt, sen trappades det av igen. Stoj och skratt. Nu är det tyst och kvar är en utslagen katt...
Jag tycker synd om min sambo. Han såg så glad ut när bilen startade och hojtade glatt "sovmorgon imorgon!" (5.30). Sen stannade bilen igen. Bränslepumpen är paj. Sådana finns på Biltema för 350 spänn. BIltema ligger i Uppsala, skulle öppnat här i maj förra året men nu blir det först i höst. På just vår årsmodell av bil så är bränslepumpen i en enda stor sammansatt del vilket betyder att den inte alls kostar 350 utan 3.700kr istället.

Jag tycker synd om mig, för nu blev det buss den här veckan också. Åh, vad jag längtar efter våra frukostar i bilen, min termosmugg med te, mackan....och P1 med nyheterna.

Fast ska jag vara ärlig så var det ändå en bra vecka att åka buss och låta någon annan köra för det har snöat rejält. Vintern kom.

I helgen kommer syskonen och firar påsk. Det blir till att gå några vänder fram och tillbaka till affären om jag ska lyckas få hem all mjölk, yogurt, potatis mm. Tänk vad mycket motion jag får *ler*. Som tur är så lyser det just nu en fantastisk sol över Gävle. Håll tummarna för att den håller sig där hela dan, då kan det nästan vara värt att vara utan bil. Jag får väl leda cykeln och lägga packningen på den. Det löser sig nog.
Den här veckan har jag tragglat på bussen till och från jobbet. Vaknar av väckaklockans elaka "beepande" klockan 4.45, ställer mig i duschen och längtar efter att få sitta och sova på bussen. När man väl satt sig ner i bussen drar jag upp luvan och stänger ögonen. Oftast är ljuset i bussen dämpat, de här chaufförerna har kört den här sträckan ett tag och vet att folk vill sova. Ja, utom två av dagarna då det var en ny tjej som körde och som inte vet hur rutinerna är (fast hon körde väldigt bra).De flesta är trevliga, ja alla skulle jag nog vilja säga, utom den där riktiga fascisten, han som körde förbi busshållplatsen där jag jobbar för att ingen plingade, fastän han VET att minst halva bussen ska gå av. De fick gå från personalbostäderna för inte stannade han när folk hojtade till. Tur att han inte lät alla gå från bruket för dit är det 5 kilometer. Honom gillar jag inte. I torsdags var det han som körde på vägen hem. När vi kom till Älvkarleby och han stannade vid en hållplats kom han dundrandes ner för gången hojtandes "SITTER HELA J-VLA BUSSEN PÅ TUGGUMMI!!!". Jag fattade ingenting??? tills jag insåg att det var en man som försökte gå av med sin rullator. Jisses! Vi sitter väl inte på tuggummi, vi sitter ju och sover för att vi varit uppe sen 4.45, jobbat hela dan och nu är rejält trötta. Det är väl klart att man hjälper en medmänniska, med barnvagn, rullator eller tunga kassar, men har man åkt 1½ timme med buss på morgonen, jobbat sina 8 timmar och nu är på väg hem (1½ timme) så är det väl inte kostigt om man slumrar till. Tror att det här är en busschaufför som hatar folk som sover. Nä, den här mannen gillar jag inte att åka med. Dessutom kör han inte speciellt bra.
För om det är något man är ganska väl medveten om så är det hur chauffören kör. Jag blundar och somnar inte med en gång utan följer bussens rörelser. Jag har kört och åkt den där vägen så länge nu att jag kan varenda kurva, backe, rondeller och områden med olika hastighet. Trots att jag blundar så vet jag var vi är. Har man inte somnat innan skärplinge så gör man det efter det för där är det en lång rak sträcka i 90 och sällan några stopp. När vi kommer till bruket saktar bussen ner till 70, sen 50 och oftast vaknar jag där. Gör jag inte det då så gör jag det strax efter när vi svänger in mot mitt jobb, då är det ca 5 km kvar att vakna till på.

Väl på jobbet startar jag upp datorn, kollar mail och kalender tills en av mina kollegor kommer, hon som sitter i rummet bredvid. Då går vi och tar en kopp kaffe, morgonmackan och lyssnar lite på vad de andra har att berätta. Sen är det bara att köra på tills man får sätta sig på bussen och somna på vägen hem.
Det har snöat här och varit kallt. Nu sen helgen har tempen stigit uppåt igen och från himlen är det mest flytande. Söndag och måndag har varit så dassiga att alla runt kontoret gått och gäspat. Gäspat extra mycket har sambon och jag för vi fick åka buss första dan på veckan (och troligtvis resten också) kl.5.20, det är tufft. Bilen har nämligen sagt upp sig. Det kan ha något att göra med att jag i fredags sa nåt om ny bil till hösten. Nu ska sambon vara på konferens i tre dagar så då blir det inget meckande.

Nä... man sover på bussen till jobbet, från jobbet och lägger sig tidigt.

Sa jag på jobbet också *fniss*?

ZZZzzzzzzzzzzzzzzzov gott!
I söndags kom våren! Då öppnade jag garagedörren och startade motorcykeln. *hmmm* fast riktigt så lätt gick det inte, den lilla vännen behövde lite övertalning och omtanke först (ursäkter för att hon stått ensam med gammelgubbarna). Körde ut på uppfarten, gasa lite, och sen in igen.

Idag var det ruskväder på vägen hem, regn med snö! *brrr*
Det var en dag på väg hem från jobbet som vi upptäckte det första gången. Jag körde och sambon satt bredvid. Vädret var uruselt, en sån där blandning mellan snö, regn och slaskande vägar så min koncentration på körandet var fullständig. Då hör jag ett litet tutande ljud från sätet bredvid mig. Tittar på sambon och tänker "men, måste han sitta och fisa i bilen". I vanliga fall skulle jag nog kommentera men den här gången väljer jag att vara tyst. Jamen, ni vet ju hur karlar är, ska fisa så där högljutt vid alla möjliga tillfällen (till sin egen förtjusning). Så jag är tyst. Och så händer det en gång till. "Men hallååå..." tänker jag. En liten stund går å så säger sambon "varför håller du på och tutar?".
-Jag???.............
-Jag, hittar ju knappt tutan på den är bilen, vad snackar du om?

Det blir tyst, ingen säger någonting.... och så... tutar det igen. Då kan jag ju inte låta bli att börja skratta, jag menar situationen är ju ganska komisk. Men sambon är fullständigt allvarlig och påpekar att det är väl inget att skratta åt, det innebär ju att någonting är fel på bilen. Så jag blir allvarlig och eftersom han frågat om jag känner nåt speciellt "i" bilen när den tutar känner jag efter och ... ja... är det inte så att den drar lite åt höger? Nu är det inte skoj längre, nu är det läskigt, och vädret är inte kul. Då tutar det igen och sambon brister ut i ett garv. Jag tycker inte alls att det är roligt. Morrar lite åt min passagerare som skrämt upp mig och som tydligt helt plötsligt ser det roliga i det hela.

Vad som skett är att längst ner på bilen under "läppen" (som saab tycks ha) eller kofångaren kanske man ska säga så sitter det två små lampor. Om det är dimljus eller nåt sånt kommer jag inte ihåg. Dessa har i alla fall en benägenhet att gå sönder, glaset alltså, eftersom de sitter som de gör och de är vråldyra. Nu fyller de ju inte någon viktigare funktion så har vi valt inte åtgärda dem och på höger sida är glaset i princip borta, lampan är alltså oskyddad. När man då åker på slaskiga och otroligt saltade (som 76:an) vägar är så blir det kontakt någonstans och bilen börjar tuta. Bara lite lätt å kort och bara när vi har helljuset på.

Det var när vår gode vän Niklas var här som vi fick ett namn på eländet. Vi berättade vad som hänt och, efter en del skrattande, sa han som om det var helt självklar "jaha, så ni har en saltindikator på er bil!". Undrar om man kan ta med det i annonsen om man ska sälja den - extra tillbehör: saltindikator.
In i soluppgången

Vår väg är .....rak! någon liten sväng och sen....rak igen. För en månad sen så såg man inte mer än några meter framför bilen. Vissa dagar var mörkare än andra och då var det fullständigt svart. Det finns ju ingen som helst belysning längst vägen och är det taskigt väder blir mörkret helt ofantligt mörkt. Så nu när vi börjar se vägen igen känns den nästan som ny. Svängarna och de små backarna, hastighetsbegränsningar och viltstängsel eller ej, sånt sitter i ryggmärgen nu, men att plötsligt se vart vägen tar vägen, det är en helt ny känsla. Och där, där borta i änden av vägen, i soluppgången, där jobbar vi.

Nästan framme.
I början...

Ååååh! Vad jag har längtat efter att ljuset ska komma tillbaka. Varje dag de senaste veckorna har jag följt solens upp och nedgångar i tidningen, det skiljer hela 4 minuter om dagen och nu märks det verkligen. Bara den senaste veckan har vi sett hur det blir ljusare och ljusar och snart snart är det helt ljust när vi åker iväg på morgonen. Vi har ju en bit att köra och det är inte bara vädret som hinner växla på vägen utan också ljuset. Dessutom så är det så att den går upp någon minut tidigare där vid jobbet än här hemma. Så vi åker mot soluppgången och det är en helt underbar känsla. Idag gick solen upp 7.22 och vi åkte hemifrån 6.30 (tog lite sovmorgon *ler*). Vår resa tar ca 60 min. och den här bilden är tagen just när vi svängt in vid Älvkarleby, efter ca 20 min resa.