VARDAGSFUNDROR

Om nu helvetet finns på jorden så har jag nog varit där. För jag är övertygad om att influensan kommer ursprungligen från detta helvete. Jag är nu inne på dag 10 och känner mig fortfarande inte frisk. I fredags ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra mig för om det ska vara så här och om jag bör söka vård. Jag är annars av en sådan sort som inte förstår när man ska söka vård. Jag tycker liksom aldrig att det är illa nog utan avvaktar. Det är därför jag har en så hög smärttröskel tror jag. Det som bekymrat mig mest nu är att det fortfarande kommer underliga läten från min hals och mitt bröst. Jag vaknar på natten och undrar vad det är som låter, tills jag inser att det är jag själv. Känns lite weard kan jag säga. Rådet jag fick var att dricka varmt vatten och låta lite honung smälta på tungan. Det gjorde jag tills honungen fick mig att må illa och vattnet brände bort all känsel på tungspetsen. Ja jag hade lite för bråttom helt enkelt. För bråttom att bli frisk. I stilla läge är allt någorlunda okej men så fort jag gör minsta lilla ansträngning börjar jag svettas och benen vill vika sig under mig. Roligare har man haft. Stressen jag känner inför den kommande veckan är svår att beskriva. Jag måste jobba, jag ska ner til Växjö för kurs och jag ska på 50-årskalas. Och innan dess är det så mycket jag vill göra men som min kropp hindrar mig ifrån.

 

En sak jag noterat när man blir så här sjuk är diverse oförstående människor runt omkring. Sånt man inte uppskattar är uttalanden som "jag har också känt mig lite krasslig". Den som uttalar sig så har ingen som helst aning om vad det innebär att bli överkörd av ett svin. Krasslig är inte ens förnamnet! Inte heller uttalanden som "jag är inte så feberkänslig" är något som uppskattas. Vad f-n menas med det? Inte feberkänslig! Alltså, har man över 39 grader så vet man det och det har ingenting som helst med feberkänslighet att göra. Såna här uttalanden får mig att känna mig som en sämre människa, som om jag skulle ha "känt efter" för mycket. Allvarligt talat, jag får sällan feber, jag är en sådan sort, men den här gången hade jag ingenting som helst att sätta emot. Så det enda jag inte behöver tvivla över är om jag varit sjuk eller inte. Men jag hatar att jag på något sätt när jag äntligen börjar bli lite lite bättre måste försvara att jag fortfarande inte är fullt frisk och gör de val jag gör. Det jag tvivlar över nu är om jag fortfarande är sjuk och om jag bör kontakta vården. För hur ska man veta när man vaknar och mår lika dåligt som igår om det är som det ska vara.  Och varför! varför, drabbades jag så illa den här gången? Det känns plötsligt som en ålderskris ...

 

Sonen frågade "och när ska du bli frisk?" och vetni, den frågan har jag ställt mig själv nu i över en vecka.