VARDAGSFUNDROR

Sambon säger att det går tre olika sorters influensa just nu.

Nummer 1 hade jag besök av för ca 4 veckor sedan. Feber, matthet, ont i huvudet men inte värre än att man kunde sitta hemma och jobba faktiskt. Veckan efter jobbade jag som vanligt och sambon låg deckad i tre dagar.

 

Nummer 2 visade sig på tåget hem då jag plötsligt blev trött och illamående. Jag trodde det berodde på att jag var hungrig och trött, det var ju måndag och det hade varit en stressad sådan. Tisdag morgon gick jag in i duschen som vanligt, klädde på mig och studsa ner för trappan. Längre än så kom jag inte. Illamåendet fick mig att inte våga vara allt för långt från en toalett. Det här gången blev jag helt slut, sjukskrev mig och satte mig framför några långfilmer.

 

En vecka till gick sedan med arbete och bra mående. I torsdags sa jag att nu är jag less på det här, inga fler sjukdomar tack. "Nä nu mår jag bra" sa jag med ett skratt. På vägen hem med tåget började det klia i halsen och jag tänkte att nu har jag druckit för lite idag. Ni vet, det är ganska torrt i luften på vintern och man dricker alldeles för lite vatten. 

 

Vaknar fredag morgon med någon konstig hosta som ger en fruktansvärd smärta i bröstet. Slänger i mig en alvedon. Det funkar.... till ungefär klockan 15:00 då någon konstigt händer, jag börjar frysa. Frysandet går över i skakningar och en fruktansvärd smärta i kroppen. Allt värker! En nära döden upplevelse infinner sig och det dåliga samvetet över att jag inte skrivit mitt testamente far runt i huvudet. Nu var jag dock alldeles för matt. Fler alvedon och sängläge är det enda som gäller. Därefter har jag haft feberfrossa, svettats, hostat, huvudvärk. Febern får huden att svida vid all kontakt, om det så är en hand eller ett lakan. Svettningarna kommer när den febernedsättande tabletten börjat verka men jag föredrar detta framför skakningarna. Kläderna blir våta. Sambon säger att man låta febern göra sitt och inte ta några tabletter, jag håller inte med och är glad att jag ändå lyckas ta mig till medicinskåpet. Jag har hög smärttröskel men nu är den nog nådd. Kanske bäst att skriva in i mitt testamente att jag vill att mina barn vårdar mig i livets slutskede. Lördagen tillbringas i sängen på nedervåningen eftersom jag inte kan ligga i en vattensäng som är uppvärmd. Jag måste kunna kyla ner mig. En blöt tvättlapp gör mig sällskap och lindrar lite. Det är det enda som känns okej mot feberhuden. Fötterna känns konstiga och lederna, framför allt händerna, värker. Jag tar en alvedon och en voltaren alternativt en alvedon och en ipren. Detta funkar och får mig att piggna till lite. Det vill säga, detta får mig att orka sitta upp i sängen. Hostan blir inte lika djup och smärtsam. Inget mer. Jag äter middag (petar lite) men orkar inte sitta i stolen så länge. Strax innan tabletternas verkan ger med sig infaller ett tillstånd då jag mår riktigt bra. Och jag tänker att det är så här det är vid livet slut, man piggnar liksom till precis i slutet, som om naturen har gett oss en sista chans att ta farväl, och sen dör man. Jag dör inte men jag är tillbaka i det där stadiet av feberfrossa, smärta och somnar av utmattning. 

 

Söndag morgon vaknar jag efter en riktigt bra natt. Jag har inte haft frossa och inte svettningar. Det kommer små konstiga pipanden från bröstet och snuvan har ökat, hostan värker förstås fortfarande i bröstet men i övrigt är det ganska så bra. Visserligen tar det ganska lång tid för mig att få upp ögonen men när jag väl fått det tänker jag att idag är jag kanske feberbri. Yey! Känner mig så otroligt lurad när termometern visar 38,2. Fast det är klart, den har ju gått ner ganska så mycket ... och jag känner mig nästan lite sugen på frukost. Det är ju ett bra tecken. Orkar stå upprätt en bra stund också. Alltså jämfört med igår.

 

Jag vet inte när jag senaste var så här sjuk. Vet inte om jag någonsin varit så här sjuk. Hög feber hade jag väl senast då 2005 när jag svimmade i duschen. Men allt det här andra, med frossa och värk, ja jag tror det kan ha varit 1985 när jag tänker efter ...

 

Idag kom sambon ner för trappan. Långsamt. Nu är det hans tur. Eller otur kanske man ska säga. Jag väntar en stund tills skakningarna har satt in, då tror jag nog att även han vill ha en tablett.

 

Vi håller båda tummarna för att sonen ska klara sig. Någon måste ju ta hand om oss ...

 

Tur att man har en liten Frida som ser pysslar om mig lite (tills hon tycker det blir för varmt)