VARDAGSFUNDROR

01 May

11:03

Längtan till landet...

2kommentarer

Nu är det dags att börja samla ihop tankarna och tänka ut vad som kan behöva packas. I morgon börjar jag min resa ner mot Småland, jag och missarna. Det jag har att förvänta mig är ett hus som stått tomt och kallt sen i september. Antagligen både rått och fuktigt. El och vatten ska slås på vilket jag inte tidigare gjort. Jo, alltså elen, den har jag slagit på och den är ju knappast komplicerad men vattnet blir premiär. Det finns en instruktion så jag är inte orolig. Med tanke på att resan tar mig 7 timmar och man helst kommer fram tidigt så att det finns tid för att tända brasa, vädra ut och allt det där andra så tar jag resan i två delar och åker först bara ner till Linköping där jag slaggar hos sonen. Ska försöka komma ihåg att ha en dunk med mig och fylla med vatten för dricksvatten har vi inte, bara sjövatten, ofiltrerat.

Det blir faktiskt första gången under mitt 47-åriga liv som jag är ensam där nere. Helt ensam. Eller ja, missarna är ju med mig, de får agera hotwaterbottle på nätterna och pratsällskap på dagarna. Sen vete sjutton om inte morsan håller till där nere också, vi får se, om inte annat så lär det visa sig om jag ändrar på nåt som hon inte håller med om *he he*.

Det här synen som väntar mig när jag svänger ner från stora vägen - Stråltorpet!

Ja, nåt torp ser det kanske inte ut att vara, inte ens torpargrund. Men sanningen är den att det var ursprungligen ett torp som vår morfar köpte och plockade ner för att sätta upp här på tomten. Vår morfar var byggmästare och markerade tydligt varje stock för att sedan kunna sätta ihop allt rätt igen. Men mormor ville inte ha nåt torp, hon ville ha ett sånt där hus som i Stockholm (ja hon var också envis som mamma). Så morfar klöv varenda stock och började istället bygga detta hus. Han gick bort innan det blev klart så kusiner och andra hjälpte till att slutföra bygget. Idag, när vi är så många som ska samsas om utrymmet, så är vi nog ganska tacksamma att mormor faktiskt sa som hon gjorde för annars skulle vi inte få plats. I alla år som jag varit där så har det alltid varit huset fullt, av föräldrar, syskon, kusiner, barn och vänner. Det är så det är. Men den här gången är jag för första gången på 47 år ensam på torpet.

Hmmm... man kanske skulle packa ner mufflonfåret också, skinnet alltså :) Japp! Så får det bli. Jag, katterna, en tänd brasa, ett mufflonfårskinn och ett glas vin på det, det låter väl inte helt fel.

Allmänt