Det blir lite komiskt när vi sitter i bilen på väg till jobbet och lyssnar på radion. Varje dag fem i sju är det väderleksrapport och just idag så varnade man för gräsbränder. Gräsbränder??? Vi ser ut genom bilfönstret och ser visserligen en torr vägbana men på sidorna är det snö och is. Inte ett grässtrå i sikte. En deja vu blev det också för samma sak skedde förra året.

Antar att det är våren som är på väg.

I morse såg vi dessutom en skata i full färd att bygga bo i grannens träd och sällskap av en liten ekorre fick han också. Fast katten vägrade komma ner och säga godmorgon och gör hon så kan man misstänka kyla eller på något annat sätt ursligt väder. Idag hade hon nog fel för vi har haft fint och upp mot 6 grader varmt, men det är klart, det regnade ju lite och blöt vill ju inte en liten katta bli.


Jag går och går och min stegräknare är med som en trogen vän (även när jag är sjuk faktiskt). De senaste dagarna har jag tack vare att vi bor i ett stort hus med trappor (38 steg uppifrån och ner till köket) ändå lyckats komma upp i nästan eller just omkring 1000 steg/dag.

Så hur långt har jag kommit då på min väg mot Växjö (det var väl dit jag skulle Mia?). Ja jag har precis passerat Katrineholm. 24 mil sen första januari och mitt snitt just nu (med sjukdagar) är 7400 steg. Mitt mål är att komma upp i 7.500 steg om dagen just nu men under februari har vi åkt bil och det gynnar inte stegen. Man får ligga i en hel del för att lyckas få dit lite siffror. Åker vi buss har jag 1400 steg redan på morgonen ju. När jag nått målet kommer jag att öka med 500 steg till. Enligt kineserna så ska vi gå 10.000 steg om dagen för att må bra så jag har en bit kvar.

Om man går in på stegräknare.se så kan man omvandla sina aktiviteter i steg, både gympapasset och städningen. Det är riktigt roligt och motiverande att ta fram dammsugaren eller varför inte moppa golvet (ger många poäng). Sen kan man räkna ut vad t.ex 15 minuters extra steg om dagen skulle kunna göra för din vikt på en månad. Faktiskt hela -0,3 kg och detta utan att man gjort någon annan förändring. 15 minuter, det är ju inte mer än en prommis runt kvarteret "med hunden", nåt som alla kan göra utan ursäkter. Men, märk väl, det ska vara extra, alltså måste man först se till vad som är normalt för dig. Är det att gå 5000 steg om dagen eller 10.000? Man kan alltså inte räkna den där promenaden man ändå tar varenda dag till jobbet, bussen eller vad det nu kan vara.

Så vad har du för ursäkt för att inte ta en extra liten promenad? Nä, ge inte mig ursäkten, ge den till dig själv och din hälsa och välmående. Det är ditt ansvar. Så tar jag mitt.
MC-säsongen alltså. För min del så finns det inget som helst intresse av att känna någon spänning i form av trafikanter som inte ser mig, tror att de kan gina i kurvorna, kör i kapp och gör idiotiska omkörningar för att en tjej körde om eller tror att jag sitter på en moppe så att de nog hinner svänga ut framför mig. Min största önskan är att kunna köra 50 mil utan en enda insident, alltså utan att jag på något sätt känt mig hotad. Förra året klarade jag det nästan när jag åkte ner till Småland. Ja nästan, om det inte hade varit för den där killen i cabben som verkade mer intresserad av någon liten person som satt bredvid och som inte alls tycktes ha någon som helst koll på trafiken utan bytte fil helt utan tanke på någon annan än sig själv. Honom vågade jag inte köra om faktiskt. Och sen var det de där unga grabbarna i minivanen som trodde att de satt i nåt annat och satsade på att köra om mig strax innan dubbelfilerna gick ihop så att jag höll på att trängas ut i vajerräcket. Det var väl några saker till men just nu var det dessa jag kommer ihåg fortfarande. En annan sak jag kommer ihåg är bilen som plötsligt gjorde rent framrutan, med en hel kaskad spolarvätska som flög över mig som låg bakom. Hur tänkte de då? Troligtvis inte alls. Drömmen är den dan som alla trafikanter inte bara tänker på sig själv utan även andra i trafiken.

För mig är mc-körningen inte i första hand farten, absolut inte faran, utan snarare upplevelsen, dofterna, vinden, kontrollen över kraftpaket under mig, alla sinnen är så skärpta att man kommer ihåg minsta avvikelse i asfalten. Vem som sitter i en bil kommer ihåg en grop?  Eller minns doften av nyslaget hö? eller doften av regnet som närmar sig?

Intressant att SVD som varit en seriös tidning väljer att intervjua en nybörjare, läs här
Det hade ju också varit intressant att få lite mer fakta om denna hela världens forskning för jag tror inte ett skvatt på vad hon tagit fram och sammanställt. Det är så tråkigt när media gör på det här sättet, väljer att vinkla sin artikel på ett sådant sätt att det talar mot motorcyklisterna. Dels det här att välja en nybörjare och sen att det inte t.ex finns någon som helst upplysning om bilen de mötte förutom att den kom för fort, kom den kanske också på fel sida? Varför skulle de annars kollidera? Man krockar inte på grund av att någon på andra sidan kör för fort. Intressant också är ju hojen han har i källaren, en Suzuki ZX6R, den finns nämligen inte. En Suzuki är en Suzuki och ZX6R är en Kawasaki.

Jag tror att om media tog sitt ansvar och slutade svartmåla motorcyklister att vi skulle få mer respekt på vägarna. Framför allt kanske man skulle slippa de här idioterna som försöker köra ifatt, göra livsfarliga omkörningar eller på andra sätt provocera och utmana motorcyklister, kanske leker de polis. Varför inte bara ta ansvar för sin egen körning, tro inte att du uppfostrar andra genom att bete dig som en idiot själv. För tyvärr så förekommer det en hel del sånt idag, förutom allt det här andra med att vi inte syns. I de fallen jag råkar ut för dessa utmanare (eller vad de nu är) väljer jag alltid att antingen göra en paus eller ta en annan väg. Som mc-förare måste man alltid vara dubbelt skärpt, jag måste koncentrera mig på min egen körning men också ligga minst ett steg före bilisterna i deras körning och vara beredd. Jag är liten och de är stora. På mig gör det ont, för dem blir det plåtskador.


Jo jag åkte på årets vinterkräksjuka. De går tydligen två varianter. En där man mår illa, har ont i huvudet och tappar aptiten och en där man spyr. Jag började med den första och lagom till att jag trodde mig kunna gå tillbaka till jobbet dök den andra upp. Antagligen hade jag sagt någon gång för mycket att jag inte brukar spy. Lite intressant var det också i torsdags då mitt kräkande började för jag läser just nu en kurs på distans på högskolan som kräver att vi ska jobba i grupp. Eftersom det är på  distans så möts vi enbart på nätet och chattar på msn. Fredag var deadline för en av våra uppgifter så vi satt på chatten torsdag kväll för att försöka få ihop våra texter. Nu är det ju inte någon väldig aktivitet på den där chatten. Ibland verkar det som om jag är den som chattar mest (mycket frustrerande). Två av gruppmedlemmarna bor ihop och tycks chatta för sig själva medans vi andra två väntar på att få ta del av någon bit av deras diskussion. Med andra ord så fanns det gott om tid för att springa iväg och spy mellan inläggen. Sen att vi höll på till halv tolv spelade ju inte så stor roll eftersom jag i alla fall inte sov särskilt mycket den natten. Ett tag satt jag på toagolvet med katten gåendes över mig. Hon undrade nog vad sjutton jag höll på med. Min energi räckte ungefär till att krypa ut och lägga mig på mattan utanför en stund och sen krypa vidare in till soffan. Ville ju både ha nära och också låta bli att väcka sambon. Ja vad ska man säga, stor är man verkligen inte i sådana lägen. Minns nog inte när jag var så dålig sist faktiskt. Dagen igår spenderade jag till mesta dels i lodrätt läge. Kroppen orkade inte ens sitta några längre stunder. Men idag, idag har livet börjat komma tillbaka och det känns underbart. Drabbas av lite magknip från och till (då får man profylaxandas :) men i övrigt så har jag mycket mycket mer ork än igår.

Än så länge lockar inte mat så där väldigt mycket men jag äter, långsamt, och inte så mycket. Man kanske ska se det som en nystart *he he* för min magsäck har nog minskat ner en del skulle jag tro. Däremot har jag inte gått ner i vikt vilket kunde ha varit önskvärt nu när man ändå lidit så mycket. Med andra ord så inser jag att soppdiet eller fasta inte är något vinnande viktnedgångsrecept för mig.

Min stegräknare då? Ja... hade det inte varit för våra trappor så hade jag väl stannat på 200 steg, nu kom jag ju faktiskt nästan upp i 1000 om dan *ler*. Men å andra sidan så har vi från sovrummet och ner till köket 38 steg (trappan). Går man ner i köket och hämtar te, vatten osv några gånger plus att man kanske släpar sig ut till brevlådan, ja då blir det så. Mina mål att komma upp i 7500 steg om dan ligger långt bort så nu har jag mycket att ta igen. Sen, när jag orkar ordentligen och isen smällt bort kanske.