Skomakarens barn

0kommentarer

Ni vet vad man säger om skomakarns barn som går i trasiga skor. Det gör inte jag. Går i trasiga skor alltså. Men nu var ju visserligen inte min far skomakare, han var för författare (och lite till). Fast jag har en hel del böcker av diverse slag. Håller ihop gör de också. Det skulle väl vara det där att mina texter ibland haltar. Skulle tro att orsaken till detta mer beror på prestationsångest om jag ska vara ärlig. Vilket kanske i och för sig har med min far att göra. Trots att han var min far så växte jag inte upp i hans hem. Istället fick jag ytterligare en person som påverkade mitt liv. Min styvfar. Han var juvelerare. När det gäller smycken så är jag fullständigt hopplöst slarvig. Vet inte hur mycket juveler som försvunnit under årens lopp. Jag har nämligen en benägenhet att ta av mig dem lite var som helst och sen kommer jag inte ihåg var jag lagt dem. I tonåren fick jag ett smyckeskrin som jag fortfarande har. I detta ligger det alla möjliga små skatter. En lapp som jag fick när jag pryade i nian. Ett foto på min mamma. Ett armband som jag fick när jag var väldigt liten (ligger i en tändsticksask). Sen ligger det nog något silverhalsband också har jag för mig. 
 
Det här med att jag tar av mig smyckena har i och för sig lite med arvet från min far att göra. Precis som honom har jag svårt att ha på mig saker så som ringar, armband osv. När han blev hedersdoktor t.ex smugglade han av sig ringen under bordet under middagen. Då hade han hållt ut länge nog. Jag är ju från den generationen som hade armbandsur. Tiden innan mobiltelefonerna eller andra digitala hjälpmedel. Då höll man reda på tiden med hjälp av armbandsklockor. Det gick ganska bra ändå. Men jag började utveckla ett beteende då jag plockade av mig klockan så fort jag kom hem eller när jag inte tyckte att den behövdes. Och värre och värre blev det. Tills jag en dag inte kunde hitta den alls. Hur jag än letade. Efter 14 dagar dök den upp när jag av någon anledning vände på mina gummistövlar. Då beslutade jag mig för att sluta ha den på mig helt. Detta är nu snart 30 år sedan. Men jag hade koll på hur mycket klockan var ändå. Precis som hundägare lär sig att se andra hundar före dem lärde jag mig att se klockor överallt. Beteendet att plocka av mig klockan överfördes nog nu till mina smycken istället. 
 
I veckan hade jag på mig ett par örhängen som jag inte sett på ett tag. Min kollega kommenterade och jag var ganska nöjd med att ha hittat dem igen. Dessa tänkte jag ha på mig idag för de skulle passa så bra till tröjan. Men de är fullständigt borta. Borta är också minnet av att jag tagit av mig dem. Jag har letat på alla de platser jag i vanliga fall brukar befinna mig - köket, framför datorn, vid skrivbordet, vardagsrummet, badrummet. Men ingenstans. Jag har försökt komma ihåg vad jag hade på mig då i veckan och kollat genom byxfickor, fickor på tröjan. Jag har letat på nattduksbordet, på stolen jag lägger mina kläder. Antagligen dyker de upp till slut på något ställe jag minst anar. Det kan ju också vara så att någon katt hittat dem och puttat ner på golvet. Det brukar höras när man dammsuger.
 
Kan bara konstatera än en gång att jag inte ska ha några dyrbara smycken hur mycket estet jag än är och uppskattar vackra saker. Så fort de på något sätt sitter fast på mig kommer det där beteendet fram och jag måste ta av (obs! gäller ej kläder :).
 
dagar, helg, hemma,

Kommentera

Publiceras ej