VARDAGSFUNDROR

Efter en av de segaste bussresor jag varit med om på länge hamnade vi på Arlanda. Inte nog med att vi blivit försenade och hamnat på en buss, vi blir avsläppta vid terminal 5. Vårt flyg går från terminal 2. För den som inte vet så kan jag berätta att terminal 5 ligger i den ena änden av flygplatsen och terminal 2 i den andra. Att gå mellan dessa handlar snarare om kilometer än meter. Det ska finnas gratisbussar som tar dig mellan terminalerna men vi ser inga sådana och har helt enkelt inte tid att ta reda på om de finns utan sätter av i ganska så snabb takt mot vår terminal.

.

Till slut hamnar vi där vi ska vara och sällar oss till kön för incheckning. I vissa fall finns det egna incheckningsdiskar där du själv fixar allt men inte här med Air Berlin. Naturligtvis hamnar vi vid en disk med en tjej som är under upplärning. Men just nu spelar det ingen roll, vi är ju här, på plats. Den incheckning vi gjort hemma och utskrift av boardingcards är värdelös förutom att vi vet vilka platser vi ska sitta på. Utskrifterna kan vi slänga för vi får nya. Men som sagt, vi är på plats och vi hinner med planet.

.

Det här med resnerver. Nä jag är inte nervös. Lite förvånad är jag nog egentligen men när man inte kan göra nåt då är det ju bara att gilla läget. Sambon gillar inte riktigt läget på samma sätt, men han erkänner det inte. Det bara märks. Jag inser när vi sitter där på bussen hur han funderar på att klämma in alla kläder som ligger i resväskan i våra ryggsäckar och slänga väskan. Det går ju fortare om vi bara har handbagage. Men nej, det går jag inte med på. Och när vi väl är på plats så visar det sig ju att det inte gör så stor skillnad för vi måste i vilket fall som helst stå i kö till incheckningen, trots att vi checkat in hemma och har boardingkorten utskrivna. Vi fixar så att väskan skickas direkt till Krakow, utan att vi hämtar ut den i Berlin. I vårt inre ser vi syner med en blå väska som snurrar runt runt bagagebandet utan att någon hämtar ut den. I ryggsäckarna har vi lite ombyte och förstås det viktigaste, pengar, pass och utskrifterna på hotellbokningarna.

.

Vi tar oss genom säkerhetskontrollen och in i den otroligt tråkiga hallen där det inte finns så mycket mer än väntan på att flyget ska gå. Ja, lite lunch får vi i oss också. Dyrt men faktiskt riktigt gott så okej, helt fel var det inte, även om vi kunde ha väntat med att gå in och ätit utanför där det finns lite mer att välja på.

Till slut är det dags att gå på flyget och för första gången, tror jag, hör jag kaptenen tacka passagerarna för att vara i tid. Han skulle bara veta ....