*ha ha* Inte jag!
Mot alla ods när man träffar den här familjen då mycket av vår aktivitet kretsar kring mat så har jag tvärtom gått ner i vikt. Ja, nu var det nog inte matens förtjänst *he he* utan snarare mina morgonpromenader. Vi åkte ner till Göteborg i torsdag och slaggade över i mina gamla barndomskvarter. Fredag morgon smög jag upp vi halv nio och började fixa till frukost. När klockan var kvart över lessnade jag på att vänta. Inte en käft behagade visa sig (kan det haft nåt med vindrickandet kvällen innan? det som jag avstod från). Sambon vägrade gå upp så jag klädde på mig istället och bestämde mig för att gå upp till sågspånsslingan. Gissa om det var en traumatisk upplevelse! Skogsvägen var borta och i min skog där jag byggt kojor stod det ny betydligt större sådana (hus alltså). Skogsdungen där vi eldade upp vododockorna (våra klasskompisar) var så gles att alla skulle kunna se och den där bilen vi skulle bärja, ja den var ju förstås ersatt med en skylt där det stod tippning förbjuden. Sen var det ju det där med hur långt det var upp till slingan (som för övrigt inte längre än av sågspån), den hade på nåt mysko sätt förflyttat sig närmare. Jisses! När jag var liten var allt mycket mycket längre bort. Hur som helst så lyckades jag hitta upp och traska runt de 2,3 km:trarna som det är. Och det här upprepade jag varje morgon. Ett litet glas fil för att inte var helt tom i magen och sen en tur runt slingan. Lördag och söndag i sällskap av min dotter. Det var ju god mat på fredan och för att inte tala om lördag då vi på kvällen kom hem med magar som kändes som om de skulle sprängas ..... och ändå, när jag ställde mig på vågen i morse så visade den minus. Jippiiiii! Vilken underbart härlig känsla. Hade det varit möjligt så hade jag börjat ta morgonpromenader varje dag men tyvärr, det skulle innebära att jag måste gå upp väldigt tidigt och det känns inte riktigt riktigt så inspirerande. Däremot så kommer jag att traska på och försöka få till lite mer steg så som jag gjort den senaste tiden. För det här är ju inte bara ett resultat av påskhelgen, nä jag tror det började redan under veckan innan som en "biverkning" av att jag ökat på mina steg (mina snittsteg ligger nu på 8200/dag). Kan bara säga att det här verkligen inspirerar mig att fortsätta gå och gå mer. Tjohoooo!
Det är så här jag vill möta våren och den kommande sommaren, med bättre mående, kondis och lite mindre kilo på kroppen. Framför allt så måste jag ju komma i skinnstället ju....
Mot alla ods när man träffar den här familjen då mycket av vår aktivitet kretsar kring mat så har jag tvärtom gått ner i vikt. Ja, nu var det nog inte matens förtjänst *he he* utan snarare mina morgonpromenader. Vi åkte ner till Göteborg i torsdag och slaggade över i mina gamla barndomskvarter. Fredag morgon smög jag upp vi halv nio och började fixa till frukost. När klockan var kvart över lessnade jag på att vänta. Inte en käft behagade visa sig (kan det haft nåt med vindrickandet kvällen innan? det som jag avstod från). Sambon vägrade gå upp så jag klädde på mig istället och bestämde mig för att gå upp till sågspånsslingan. Gissa om det var en traumatisk upplevelse! Skogsvägen var borta och i min skog där jag byggt kojor stod det ny betydligt större sådana (hus alltså). Skogsdungen där vi eldade upp vododockorna (våra klasskompisar) var så gles att alla skulle kunna se och den där bilen vi skulle bärja, ja den var ju förstås ersatt med en skylt där det stod tippning förbjuden. Sen var det ju det där med hur långt det var upp till slingan (som för övrigt inte längre än av sågspån), den hade på nåt mysko sätt förflyttat sig närmare. Jisses! När jag var liten var allt mycket mycket längre bort. Hur som helst så lyckades jag hitta upp och traska runt de 2,3 km:trarna som det är. Och det här upprepade jag varje morgon. Ett litet glas fil för att inte var helt tom i magen och sen en tur runt slingan. Lördag och söndag i sällskap av min dotter. Det var ju god mat på fredan och för att inte tala om lördag då vi på kvällen kom hem med magar som kändes som om de skulle sprängas ..... och ändå, när jag ställde mig på vågen i morse så visade den minus. Jippiiiii! Vilken underbart härlig känsla. Hade det varit möjligt så hade jag börjat ta morgonpromenader varje dag men tyvärr, det skulle innebära att jag måste gå upp väldigt tidigt och det känns inte riktigt riktigt så inspirerande. Däremot så kommer jag att traska på och försöka få till lite mer steg så som jag gjort den senaste tiden. För det här är ju inte bara ett resultat av påskhelgen, nä jag tror det började redan under veckan innan som en "biverkning" av att jag ökat på mina steg (mina snittsteg ligger nu på 8200/dag). Kan bara säga att det här verkligen inspirerar mig att fortsätta gå och gå mer. Tjohoooo!
Det är så här jag vill möta våren och den kommande sommaren, med bättre mående, kondis och lite mindre kilo på kroppen. Framför allt så måste jag ju komma i skinnstället ju....
