Vänskap
1kommentarer
Tänk att det kan vara så svårt ibland.
Igår fick jag ett argt mail från en väninnna som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Ibland är det så himla svårt att uttrycka sig rätt i ett mail och om personen till på köpet har en av sina dåliga dagar... ja då är det ännu lättare att det missförstås.
Det finns vissa stunder i livet då man måste tillåta sina vänner att få landa i sina nya situationer. Man får ha förståelse för att just nu har de kanske varken tid eller ork att hålla kontakten och vara sociala. I mitt fall så har jag fått nytt jobb och varje kväll stupar jag i säng med en överhettad hjärna efter dagens intag av ny information. Det går över, men bara inte på en dag eller två.
Och så händer det en sån här sak som gör mig så ledsen. Det känns inte rättvist. Det får mig också att fundera på de vänner jag har, de som jag haft länge och varför de fortfarande är kvar. Jag vet att jag inte alltid är så lätt att ha som vän. Jag har aldrig varit den som lekt med bara en kompis. Nä, jag är en mycket social ensamvarg. Jag är nämligen av den sort att jag kommer och går, mina egna vägar. Dyker upp när man minst anar det och dyker inte alltid upp bara för att någon annan kräver det. Det finns inga klara mönster, det finns ingen turordning - som "nu är det din tur att ringa/skriva/hälsa på". Vill jag ringa så gör jag det, vad spelar det för roll vem som gjorde det sist. De flesta av mina vänner är vana vid det här. Ibland hörs vi inte på flera månader kanske till och med år men när vi väl gör det så är det som igår. Det är som med de flesta relationer - de funkar bäst om det är kravlöst. Börjar man ställa krav på mig känner jag mig ganska snart strypt.
Det är riktig vänskap för mig, vänner som tillåter mig att vara den jag är utan behov av att förändra mig eller kritisera det jag gör.
Och när man minst anar det men behöver det som bäst, så dyker en av dessa vänner upp och ger mig just de orden jag behövde just idag. Tack älskade vännen Mia för att du finns och har funnits i alla dessa år, för att du känner mig och låter mig vara den jag är - i vått och torrt - va alltid du *kramen*
Igår fick jag ett argt mail från en väninnna som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Ibland är det så himla svårt att uttrycka sig rätt i ett mail och om personen till på köpet har en av sina dåliga dagar... ja då är det ännu lättare att det missförstås.
Det finns vissa stunder i livet då man måste tillåta sina vänner att få landa i sina nya situationer. Man får ha förståelse för att just nu har de kanske varken tid eller ork att hålla kontakten och vara sociala. I mitt fall så har jag fått nytt jobb och varje kväll stupar jag i säng med en överhettad hjärna efter dagens intag av ny information. Det går över, men bara inte på en dag eller två.
Och så händer det en sån här sak som gör mig så ledsen. Det känns inte rättvist. Det får mig också att fundera på de vänner jag har, de som jag haft länge och varför de fortfarande är kvar. Jag vet att jag inte alltid är så lätt att ha som vän. Jag har aldrig varit den som lekt med bara en kompis. Nä, jag är en mycket social ensamvarg. Jag är nämligen av den sort att jag kommer och går, mina egna vägar. Dyker upp när man minst anar det och dyker inte alltid upp bara för att någon annan kräver det. Det finns inga klara mönster, det finns ingen turordning - som "nu är det din tur att ringa/skriva/hälsa på". Vill jag ringa så gör jag det, vad spelar det för roll vem som gjorde det sist. De flesta av mina vänner är vana vid det här. Ibland hörs vi inte på flera månader kanske till och med år men när vi väl gör det så är det som igår. Det är som med de flesta relationer - de funkar bäst om det är kravlöst. Börjar man ställa krav på mig känner jag mig ganska snart strypt.
Det är riktig vänskap för mig, vänner som tillåter mig att vara den jag är utan behov av att förändra mig eller kritisera det jag gör.
Och när man minst anar det men behöver det som bäst, så dyker en av dessa vänner upp och ger mig just de orden jag behövde just idag. Tack älskade vännen Mia för att du finns och har funnits i alla dessa år, för att du känner mig och låter mig vara den jag är - i vått och torrt - va alltid du *kramen*
1 kommentarer
Mia
11 Sep 2007 13:59
Goaste vännen! Vi hör ju ihop du o jag. Även om du har gjort ditt bästa genom åren med att försöka flytta från mig (hihi). England.....vad va det för påhitt???? Får väl försvara det med att vi var unga och nästan okyssta på den tiden! Men du även om vi har näst intill telepatisk kontakt så har jag inte känt/hört vad du jobbar med nu för tiden. Är det fast jobb, äntligen? Om det är så så är du verkligen värd det, så som du kämpat genom åren!
Kram gumman! Vi hörs!
Kommentera