VARDAGSFUNDROR

Granntanten fyllde 95 år i år. Hon har envist och bestämt vägrat att lämna sitt hus och hem. Fastän det är alldeles för stort för en liten tant. Istället har hon och gubben bott i köket de senaste, ja, säkert tio åren. Nu dog ju han för ca två år sedan och då blev hon helt ensam. Dottern bor i en annan stad och har inte tid (lust att bry sig?) med sin gamla mamma, pensionär som hon är. Så det har varit grannar som ställt upp eller hemtjänsten som varit hennes sällskap. När man är så gammal blir man väldigt ensam. för hur mycket vänner har man kvar? Inte blir det bättre av att man sitter inne i sitt hus heller, dag efter dag efter dag. Huset är enormt stort, åtta rum med två kök. Vet inte när hon senast såg övervåningen för jag tror knappast hon klarade av att gå i trapporna. Hon och gubben brukade packa picnickorgen en gång om året och gå allra längst upp där det finns en kamin. Där stekte de sen salt sill och myste. Bor man i köket ser man nog inte heller en anledning till att värma upp resten av huset, vilket nog kan gå en tid men i längden mår det knappast bra av den behandligen. Strax innan sommaren blev det i alla fall flytt till ett boende för den lilla damen. Det var helt enkelt inte hållbart för henne att vara kvar när hon började bli virrig. Egentligen är det lite tragiskt hur hon har bott, hur hon har snålat på värme och varmvatten mm. Samtidigt så har hon faktiskt valt det själv.

Nu, i fredags, så var det visning på huset. Vi var in och även en hel del folk, intresserade och/eller nyfikna. Huset är i ett ganska så bedrövligt skick, ändå är priset högt, alldeles för högt. Det är då jag hör hur mäklaren står där och totalt respektlöst häver ur sig saker, allt för att sälja förstås. Han har ingen som helst koll på husets historia, vad som gjorts eller inte, vilket skick det är i osv. Det känns så respektlöst. Ett hus där två människor bott ända sen det byggdes 1928. Där de tillbringat sitt liv, med familjer, med glädje, kärlek, sorger och förtvivlan. Där de lagt ner sin själ i både hus och trädgård. Men mest respektlös är han när han basunerar ut att tanten är död, då blir jag upprörd ända in i hjärtat. För det är inte sant, hon sitter på ett hem, med alla sina minnen i ett enda virrvarv, men inte helt ensam ändå.

Kanske är det så, att om man inte respekterar sig själv, tillåter sig att leva i misär, så följer respektlösheten med vart man än tar vägen.