Soluppgångar och stjärnhimlar
0kommentarer
Vi går upp tidigt, sambon och jag. Kvart i sex ringer klockan och tio över är vi nyduschade och klara för avfärd. In i bilen packar vi oss tillsammans med varsin macka och termosmugg med te. Resan tar en timme. Den börjar i mörker men ungefär lagom till att vi kommit halvvägs och landskapet öppnar sig så ser vi solen börja sin vandring uppåt. Den annars så tråkigt raka vägen blir nu så mycket vackrare. På ängens gräs ligger daggen kvar i topparna och ibland ser vi rådjuren stå där och beta. Sista biten innan vi är framme är bäst. Det finns ett ställe där vägen är fantastiskt rak men med några kullar, där längst fram, strax innan vägen kröker sig, där skiftar det på mornarna i färgen orange eller ibland är det täckt av ett dismoln. Och varje gång bannar jag att jag inte har kameran med mig. Jag ska försöka komma ihåg och klättra upp i takluckan så att ni får se den fantastiska morgonen som jag får se. Sen när vi passerar bruket speglar dammens vatten omgivningen i ett härligt ljus.
En dag i veckan jobbar sambon i stan. Då får jag gå upp och ta bussen 5.20. Ja, det är okristligt tidigt, jag vet. Men, lugnet som ligger över kvarteret, tystnaden innan dagen kommer igång och den nu så fantastiska stjärnhimlen på min väg till busshållplatsen, det gör faktiskt att det känns värt att gå upp tidigt en morgon i veckan. Sen somnar jag på bussen och vaknar lagom tills vi svänger in vid jobbet, i soluppgången.
En dag i veckan jobbar sambon i stan. Då får jag gå upp och ta bussen 5.20. Ja, det är okristligt tidigt, jag vet. Men, lugnet som ligger över kvarteret, tystnaden innan dagen kommer igång och den nu så fantastiska stjärnhimlen på min väg till busshållplatsen, det gör faktiskt att det känns värt att gå upp tidigt en morgon i veckan. Sen somnar jag på bussen och vaknar lagom tills vi svänger in vid jobbet, i soluppgången.
Kommentera