VARDAGSFUNDROR

Igår satte jag mig igen på en sån där spinningcykel. Borde väl varit avskräckt efter förra veckan tycker man men nejdå, där satt jag. Sambon bangade. Det var nåt om för mjuk sadel och ont i hälsenan tror jag. Ja ja, jag får väl vara nöjd över att han tog sig dit en gång i alla fall. Det lät ett tag som om han tänkte ta gymmet istället men det slutade med övertidsjobb.

Hur som helst så satt jag där på min cykel. Jag för min del tycker att sadeln är alldeles för hård. Det är det första man känner, och inser, att imorgon kommer jag ha ont i rumpan, så där som man brukar ha när man börjat cykla. Sen sätter vi igång och trampar och trampar och.... trampar. Till musik, i olika takt, med olika motstånd. Uppförsbackar och nedförsbackar. Står upp, sitter ner, står, lutar framåt stående, sitter. Till min förvåning så känns det riktigt okej, alltså, jag orkar. Tittar på klockan och konstaterar att det mesta av passet är klart, baaara tio minuter kvar. Det är då hon sätter in en låt där vi ska stå genom hela låten - med rejält motstånd! Och jag bara tänker - jösses! vad håller jag på med? Stå på en jäkla fjantig cykel och motionera *ugh!*. Då vill man bara gå hem.

Mina kläder är plastblöta när passet äntligen är klart. Det är som om jag ställt mig i duschen med dem på. Fast det förstås, den där känslan som kommer efteråt, när man vet att det är över, den är himla skön. Nu kan man bara pallra sig hem och slappa resten av kvällen.

*hmmm* Få se, på onsdag, om jag sätter mig på den där larviga cykeln igen .....