Den som väntar får se
0kommentarer
I min gamla plånbok ligger det en sån där lapp som man behöver läsa ibland. Det står "ett ögonblicks tålamod kan ge en stor seger". Ja, nu ligger den i min gamla plånbok men jag har läst den så många gånger att jag tror mig ändå komma ihåg det. Ibland.
Mina jobbnycklar försvann. Mitt sista minne var förra fredan då jag fem i fyra låste upp chefens rum för att lägga dit månadsrapporten och sen åka hem. Eller rättare sagt så minns jag att jag tappade dem på golvet i mitt rum men att jag sen tog upp dem efter att ha plockat ihop mina saker. Det låter kanske lite rörigt, å det var det också. Där är i alla fall mitt minne slut. Måndag på jobbet så finns det inga nycklar. Vad gör man? Inte nog med att man tappat bort nycklarna, man är ju ny på jobbet också. Fasiken, då kommer ju tankar om pinsamt. Jag som aldrig tappat bort nycklar! Nä inte jag, däremot mina äldre syskon med följden lillasyster/bror-syndromet ni vet - "du får ingen nyckel för de ANDRA tappade bort sina". Alla dessa år som jag fick gå till vårt gömställe för att hämta nyckeln så att jag kunde gå in i huset (troligtvis visste väl hela kvarteret + alla kompisar var vi hade vår nyckel). Till slut fick jag faktiskt en... som min kompis tappade bort när hon skulle vara fågelvakt... Men JAG har aldrig tappat bort min nyckel.
Jag har letat och letat. Vänt upp och ner på jackor och väskor. Letat i och på alla tänkbara och otänkbara ställen. Med ficklampa i bilen och till och med i frysen tror jag. Ingen nyckel men väl en väldigt massa frustration. Det var då som jag kom ihåg de där orden som stod på lappen. Så jag bestämde mig för att vänta. Förr eller senare så kanske den helt enkelt dyker upp, eller så kommer jag på vilket otroligt smart och bra ställe jag lagt den på. Kanske.
I morse var det min tur att fixa frukost. Någon gång där, mitt emellan kaffebryggaren och hämtningen av tidningen får jag syn på kattens "väska". Ja hon har en sån där väsk-bur som jag köpt eftersom hon avskyr den i plast. Den här har hon accepterat och ibland när hon går ut ställer vi den på trappen så att hon har någonstans att krypa in om det känns kallt. Det har ju hänt att det regnar också så jag har tagit en stor svart plastsäck som jag ställer in den i med öppning åt ena hållet. Då blir det både varmt och torrt. I måndags gick hon ut men kom inte in när vi skulle åka så då ställde jag ut den. I morse såg jag att den stod där i hallen, fortfarande med plastkassen runt. Då, när jag skakar ur väskan klirrar det till - mina nycklar! Va?! Antaligen var jag så stressad i måndags att jag aldrig märkte när nycklarna ramlade av mitt kortband som hängde runt halsen. Jösses, där har de sen legat, väl förvarade, ute en hel dag och sen inne resten av veckan.
Ja, ibland lönar det sig att stanna upp ett ögonblick och bara låta saker ha sin gång.
Mina jobbnycklar försvann. Mitt sista minne var förra fredan då jag fem i fyra låste upp chefens rum för att lägga dit månadsrapporten och sen åka hem. Eller rättare sagt så minns jag att jag tappade dem på golvet i mitt rum men att jag sen tog upp dem efter att ha plockat ihop mina saker. Det låter kanske lite rörigt, å det var det också. Där är i alla fall mitt minne slut. Måndag på jobbet så finns det inga nycklar. Vad gör man? Inte nog med att man tappat bort nycklarna, man är ju ny på jobbet också. Fasiken, då kommer ju tankar om pinsamt. Jag som aldrig tappat bort nycklar! Nä inte jag, däremot mina äldre syskon med följden lillasyster/bror-syndromet ni vet - "du får ingen nyckel för de ANDRA tappade bort sina". Alla dessa år som jag fick gå till vårt gömställe för att hämta nyckeln så att jag kunde gå in i huset (troligtvis visste väl hela kvarteret + alla kompisar var vi hade vår nyckel). Till slut fick jag faktiskt en... som min kompis tappade bort när hon skulle vara fågelvakt... Men JAG har aldrig tappat bort min nyckel.
Jag har letat och letat. Vänt upp och ner på jackor och väskor. Letat i och på alla tänkbara och otänkbara ställen. Med ficklampa i bilen och till och med i frysen tror jag. Ingen nyckel men väl en väldigt massa frustration. Det var då som jag kom ihåg de där orden som stod på lappen. Så jag bestämde mig för att vänta. Förr eller senare så kanske den helt enkelt dyker upp, eller så kommer jag på vilket otroligt smart och bra ställe jag lagt den på. Kanske.
I morse var det min tur att fixa frukost. Någon gång där, mitt emellan kaffebryggaren och hämtningen av tidningen får jag syn på kattens "väska". Ja hon har en sån där väsk-bur som jag köpt eftersom hon avskyr den i plast. Den här har hon accepterat och ibland när hon går ut ställer vi den på trappen så att hon har någonstans att krypa in om det känns kallt. Det har ju hänt att det regnar också så jag har tagit en stor svart plastsäck som jag ställer in den i med öppning åt ena hållet. Då blir det både varmt och torrt. I måndags gick hon ut men kom inte in när vi skulle åka så då ställde jag ut den. I morse såg jag att den stod där i hallen, fortfarande med plastkassen runt. Då, när jag skakar ur väskan klirrar det till - mina nycklar! Va?! Antaligen var jag så stressad i måndags att jag aldrig märkte när nycklarna ramlade av mitt kortband som hängde runt halsen. Jösses, där har de sen legat, väl förvarade, ute en hel dag och sen inne resten av veckan.
Ja, ibland lönar det sig att stanna upp ett ögonblick och bara låta saker ha sin gång.
Kommentera