VARDAGSFUNDROR

Ibland, de dagar då sambon jobbar här i stan, tar jag bussen till jobbet. Den går alldeles förfärligt tidigt, närmare bestämt 5.20. Vid den tiden är man intresserad av varenda sparad minut som man kan få ligga kvar i sängen. När man går till bussen så finns det två vägar. Ja, egentligen skulle man väl kunna säga en men det står ett hus i vägen som man antingen måste gå till vänster om eller höger. Oftast går jag till vänster. Inte för att den på nåt sätt är kortare utan för att det "känns" som om jag är närmare hållplatsen. För när jag kommer fram på gångvägen så ser jag hållplatsen där på andra sidan staketet. Ja, för det är ett staket i vägen, så jag måste gå lite "tillbaka" för att komma till övergångsstället, men jag ser om bussen kommer och jag kan vinka hejvilt så att han ser mig OM han nu skulle komma. Hittills har det inte hänt men man vet ju aldrig. Så här har jag alltså gjort på mornarna och varje gång irriterar jag mig lite för att det är ett hinder i vägen och för att jag måste gå "tillbaka".

Tills jag en dag ska åka med en kollega för vi ska på konferens. Jag har bett honom att hämta upp mig vid hållplatsen. Klockan är 06.00 och jag är på väg då han ringer. Småspringer sista biten och ser hans bil på andra sidan, ännu längre bort är hållplatsen, till vänster, men jag måste först gå till höger och mot övergångsstället. Ni vet hur det är, man kommer fram med andan i halsen och dåligt samvete för att någon behövt vänta, dimper ner i sätet och.... Det är då jag tittar rakt fram och upptäcker att det där staketet som jag irriterat mig på ett antal gånger nu...*öh!*... det tar slut bara ca en meter från gångvägen och det ställe där jag kom fram. I bilen har alltså min kollega suttit och tittat på medans jag sprungit runt när jag istället kunde gått rakt över. Jisses!

Vad jag vill säga är, att ibland kan det vara bra att ta ett steg åt sidan och ta sig tid att se saker från ett annat håll. Det kan man tjäna mycket energi på.