VARDAGSFUNDROR

Förra veckan, i torsdags, var det ett skiftlag som hade oturen att köra på en älg inte så långt från jobbet. Alla fem passagerarna klarade sig men älgen dog. Tur i oturen ska man kanske säga. Spekulationerna och kommentarerna är många. Körde de för fort? Troligtvis med tanke på skadorna. Någon man känner? Eller känner någon som känner. MInnen och historier från tidigare år berättas. Och, vilken sida av diken hamnade älgen på? Ja, alltså vems var älgen? Ja, för älgjakten börjar ju nästa vecka och det här innebar ju en mindre för det jaktlaget. Sånt där är viktiga saker. Fast det är klart, viktigast är ju att personerna i bilen klarade sig och jag tror att den närmaste tiden så är det åtminstone 5 personer som kör lite lite långsammare på vägen ner.

Inte nog med det, när vi svängde in sista biten mot arbetsplatsen i morse så klev två stolta älgar i gungande mak över vägen. Varför går de nästan alltid från vänster till höger förresten? Kvar på vänster sida står en lite kalv och funderar på vad han ska ta sig till. Framför oss kör en bil väldigt långsamt, bakom oss kommer ett antal bilar. Det är ett hundratal personer som kommer till jobbet vid den här tiden. Vi slår på varningsblinkersen för att varna bakomvarande att ta det lugnt och se upp. Är man lite rutinerad så gör man likadant och låter det fortplanta sig bakåt.... eller? Till vår förvåning så ser vi att de inte hänger på *suck*. Tänker man då bara på sig själv?

Hur det gick vet jag inte men naturligtvis så sprang väl kalven efter sin mamma när hon ropade och förhoppningsvis gick det bra.

Lustigt det där med älgar... Det är lite som kräfterna nere i Småland, man ser dem knappt på hela sommaren och så plötsligt när kräftfiskesäsongen startar så dräller de av dem. Men det är klart, en lite kräfta som nyps i tån är ingenting jämfört med att få en älg på motorhuven *huuva*