Så föll man då till sist
2kommentarer
I veckan blir det tre månader på nya jobbet. Ny miljö och mycket folk runt omkring en dagligen brukar innebära att man ganska snart deckar i nån elak för kroppen okänd baskilusk. Men jag har hållt ut. Ja, det ska erkännas att jag haft dagar då jag proppat i mig ibumetin, faktiskt, jag är inte den typen som gärna lägger mig hemma. De senaste två veckorna har det härjat kräkarsjuka i korridoren och även förskylningar. Själv har jag härdat ut. Jag har oturen att behöva dela rum och "rumskompisen" har både beklagat sig över att hon känner sig krasslig plus suttit på sin plats med tappad röst. Men jag har härdat ut. Tills igår. Eller, egentligen tror jag att det började för nån vecka sen. Den där känslan av att man har nåt elakt i kroppen har infunnit sig. Samtidigt så har jag haft för mycket som "ska bara..." göras, för att inte tala om personalfesten i lördags. Tur, ska man kanske säga att man inte höll sig hemma igår när det var måndag, vem vet hur sånt kan tas....
Igår hade alltså min kropp fått nog. Ett inre skakande, illamående och yrsel fick mig att ta till febertermometern när jag landat på hemmaplan - jahapp! Feber! Natten har jag legat utan täcke för det var för varmt och då ska ni veta att vi inte har mer än 17-18 grader där inne.
Tjejen i rummet bredvid mig låg förra veckan i 39 grader så håller man sig under det ska man väl anse sig lyckligt lottat antar jag. Ja, de fick mig på fall till slut.... och sambon stackarn fick ta bussen i morse till jobbet....
Det är synd om människan - i det här fallet ynkliga lilla mig...
Igår hade alltså min kropp fått nog. Ett inre skakande, illamående och yrsel fick mig att ta till febertermometern när jag landat på hemmaplan - jahapp! Feber! Natten har jag legat utan täcke för det var för varmt och då ska ni veta att vi inte har mer än 17-18 grader där inne.
Tjejen i rummet bredvid mig låg förra veckan i 39 grader så håller man sig under det ska man väl anse sig lyckligt lottat antar jag. Ja, de fick mig på fall till slut.... och sambon stackarn fick ta bussen i morse till jobbet....
Det är synd om människan - i det här fallet ynkliga lilla mig...
2 kommentarer
Mia
21 Nov 2007 08:53
Gumman, *klapp klapp på huvet* vad tråkigt att vara sjuk. Hoppas att det inte blir långvarigt och att du kryar på dig snart. Men inget ont som inte har nått gott med sig........nu kan du sova så mycket du vill!
Kram
Birgitta Samuelsson
26 Nov 2007 11:43
Tänkte ömka dig och önska god o snar bättring. MEN fastnade först på rutorna här ovan. Vad menades?
Då ringde jag hem till dig - inget svar , varpå jag ringde din mobil o där svarade du att du inte kunde svara därför att du antagligen satt på motorcykeln och fräste fram!!! Förkyld, illamående, sömnig motorcykelförare...??!! Det gick inte ihop riktigt.
Så då slog jag ett annat mobilnummer och där svarade lyckligtvis en snygg o klok man i sina bästa år... Ja just han!
Enligt Kennet var du på jobbet - tack o lov. Men ta det lugnt o var rädd om dig.
Han var också hygglig nog att ta sig tid o tala om för mig vilka rutor här ovan som skulle fyllas i med vad.
Jag har skrivit kommentar till ett blogginlägg från din dotter på Teneriffa och i går hade jag besök av din son. Lyckliga jag...
Kram från Gittan
Kommentera