VARDAGSFUNDROR

I söndags kom våren! Då öppnade jag garagedörren och startade motorcykeln. *hmmm* fast riktigt så lätt gick det inte, den lilla vännen behövde lite övertalning och omtanke först (ursäkter för att hon stått ensam med gammelgubbarna). Körde ut på uppfarten, gasa lite, och sen in igen.

Idag var det ruskväder på vägen hem, regn med snö! *brrr*

Det var en dag på väg hem från jobbet som vi upptäckte det första gången. Jag körde och sambon satt bredvid. Vädret var uruselt, en sån där blandning mellan snö, regn och slaskande vägar så min koncentration på körandet var fullständig. Då hör jag ett litet tutande ljud från sätet bredvid mig. Tittar på sambon och tänker "men, måste han sitta och fisa i bilen". I vanliga fall skulle jag nog kommentera men den här gången väljer jag att vara tyst. Jamen, ni vet ju hur karlar är, ska fisa så där högljutt vid alla möjliga tillfällen (till sin egen förtjusning). Så jag är tyst. Och så händer det en gång till. "Men hallååå..." tänker jag. En liten stund går å så säger sambon "varför håller du på och tutar?".
-Jag???.............
-Jag, hittar ju knappt tutan på den är bilen, vad snackar du om?

Det blir tyst, ingen säger någonting.... och så... tutar det igen. Då kan jag ju inte låta bli att börja skratta, jag menar situationen är ju ganska komisk. Men sambon är fullständigt allvarlig och påpekar att det är väl inget att skratta åt, det innebär ju att någonting är fel på bilen. Så jag blir allvarlig och eftersom han frågat om jag känner nåt speciellt "i" bilen när den tutar känner jag efter och ... ja... är det inte så att den drar lite åt höger? Nu är det inte skoj längre, nu är det läskigt, och vädret är inte kul. Då tutar det igen och sambon brister ut i ett garv. Jag tycker inte alls att det är roligt. Morrar lite åt min passagerare som skrämt upp mig och som tydligt helt plötsligt ser det roliga i det hela.

Vad som skett är att längst ner på bilen under "läppen" (som saab tycks ha) eller kofångaren kanske man ska säga så sitter det två små lampor. Om det är dimljus eller nåt sånt kommer jag inte ihåg. Dessa har i alla fall en benägenhet att gå sönder, glaset alltså, eftersom de sitter som de gör och de är vråldyra. Nu fyller de ju inte någon viktigare funktion så har vi valt inte åtgärda dem och på höger sida är glaset i princip borta, lampan är alltså oskyddad. När man då åker på slaskiga och otroligt saltade (som 76:an) vägar är så blir det kontakt någonstans och bilen börjar tuta. Bara lite lätt å kort och bara när vi har helljuset på.

Det var när vår gode vän Niklas var här som vi fick ett namn på eländet. Vi berättade vad som hänt och, efter en del skrattande, sa han som om det var helt självklar "jaha, så ni har en saltindikator på er bil!". Undrar om man kan ta med det i annonsen om man ska sälja den - extra tillbehör: saltindikator.

Vår väg är .....rak! någon liten sväng och sen....rak igen. För en månad sen så såg man inte mer än några meter framför bilen. Vissa dagar var mörkare än andra och då var det fullständigt svart. Det finns ju ingen som helst belysning längst vägen och är det taskigt väder blir mörkret helt ofantligt mörkt. Så nu när vi börjar se vägen igen känns den nästan som ny. Svängarna och de små backarna, hastighetsbegränsningar och viltstängsel eller ej, sånt sitter i ryggmärgen nu, men att plötsligt se vart vägen tar vägen, det är en helt ny känsla. Och där, där borta i änden av vägen, i soluppgången, där jobbar vi.

Nästan framme.

Ååååh! Vad jag har längtat efter att ljuset ska komma tillbaka. Varje dag de senaste veckorna har jag följt solens upp och nedgångar i tidningen, det skiljer hela 4 minuter om dagen och nu märks det verkligen. Bara den senaste veckan har vi sett hur det blir ljusare och ljusar och snart snart är det helt ljust när vi åker iväg på morgonen. Vi har ju en bit att köra och det är inte bara vädret som hinner växla på vägen utan också ljuset. Dessutom så är det så att den går upp någon minut tidigare där vid jobbet än här hemma. Så vi åker mot soluppgången och det är en helt underbar känsla. Idag gick solen upp 7.22 och vi åkte hemifrån 6.30 (tog lite sovmorgon *ler*). Vår resa tar ca 60 min. och den här bilden är tagen just när vi svängt in vid Älvkarleby, efter ca 20 min resa.

En sån här bra sak har vi investerat i på Biltema. Den kostade 695kr och man kopplar sin vanliga "racer" på ställningen och sätter sig sen ner och trampar som på en motionscykel eller som om man var ute och med möjligheten att ställa in olika motstånd. Så nu ska här cyklas.... Vi ställde den med utsikt mot balkongen och kan väl bara hoppas på att den inte hoppar ur och fortsätter ut där *hi hi*.

Sambon tyckte att vi skulle ha som mål att trampa minst 60 min i veckan uppdelat på x antal tillfällen, låter kanske inte så mycket men börjar man räkna tio minuter så är det plötsligt om dagen som gäller och ... ja ni vet hur det är, man har ambitionen men det blir liksom inte alltid av. Nu har vi i alla fall satt upp våra namn på wrightboarden i arbetsrummet och där skriver vi upp varje gång vi cyklar (med start den 11/2). Sen lägger vi in det i ett exel och gör en kurva av det för att se hur vi lyckats. Blir lite tävling mot varandra alltså. Naturligtvis blev ju sambon sjuk här i veckan med feber så jag kunde lugnt trampa på några gånger så nu är jag uppe i 35 minuter. Stackars sambon försökte ta igen en del idag och har trampat på i 21 minuter (men jag ska sätta mig senare idag). Han vägde sig också efteråt och blev jublande glad när vågen visade 1 kg mindre! Wow! 1 kg på 20 min. Trampar man på i några timmar så ser man ju snart ut som ett benrangel. Fast jag försökte påpeka att det mesta nog var vätskebrist, ungefär som när man har maginfluensa och tror att man gått ner jättemycket fastän kroppen är nästan uttorkad. Men det är klart, så glad som han såg ut så får man väl inte ta ifrån honom hoppet helt.

Sambon och jag har bestämt oss för en fyradagarsfasta. En vanlig fasta menar jag, inte en religiös utan av hälsosjäl. Ja, alltså, jag trodde att vi hade bestämt det tillsammans, att vi var överens, men när vi närmade oss dag 1 så förklarade sambon att det var jag som bestämt. Tänk vad annorlunda man kan uppfatta saker och ting *fniss*. Kanske var det för att få beklaga sig vid fikabordet på jobbet över sambon som satt honom på "diet", men det bjuder jag på *ha ha*. Hur som helst så har han hängt på.

Vi började igår, fredag, och det är med förvåning som jag kan konstatera att dag ett gick över förväntan lätt. Fastan för vår del går ut på enbart flytande föda. I form av soppor, smoothie och juicer. Min fantastiska råsaftcentrifug fick genast börja jobba med två kilo morötter, äpplen och lite ingefära. Till frukost blev det smoothie på jordgubbar och banan, lunch potatis och purjosoppa, mellanmål smoothie och middag blev det faktiskt ärtsoppa (det var ju nertrappningsdag).
Idag ska här göras juicer och soppa igen och framför allt drickas en massa massa vatten (varmt) med kanske lite ingefära och citron.

Igår fick jag äntligen ett utlåtande från Högskolan och projektledningskursen jag gått under hösten. Nu kan jag skriva in den i mitt CV för nu är jag godkänd och klar.

Fast....

Man blir ju lite kluven. Vi, min generation, som vuxit upp med föräldrar som minns det gamla betygssystemet med stora A och lilla a blir lite konfysa. Jag menar, jag fick C! och det känns ju inte alls bra fast omvandlat så är ju det ett VG vilket känns mycket bra. Dessutom tror jag inte att han (läraren alltså) delar ut högre betyg än så, inte i den här gruppen. *hmmm* Det kommer att ta tid för mig att ta till mig det här.

Nu är jag klar i alla fall.

Tyvärr så finns det andra på kursen som nog också är "klara" och som skriver ut det i sitt CV. I ett CV där det inte framgår att den här personen i princip bara "glidit" med, fått sitt namn inskrivet på ett arbete hon knappt deltagit i. Stackars den arbetsgivare som anställer henne. Den får ett stort bekymmer på halsen, hela hon är ett stort bekymmer. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver träffa på denna otrevliga person.

Nu var det sagt också.

Livet går vidare!

Jag har ju i alla fall inte fastnat med foten i en hink.....

Alltså, man har inte en chans, när det snörvlas och nyses i rummen runt omkring mig på jobbet. För att inte tala om I mitt rum. Det är vid sådana här tillfällen som jag blir så urbota förbannad över att behöva dela ett litet trångt rum med en annan person. Jag har inte en chans att skydda mig. Riktigt dåligt humör blir jag på också, det är väl så när motståndskraften är nere *morr*.

Och inte finns det väl något annat tillfälle som man blir så frustrerad över allt man inte kan göra på grund av att man helt enkelt inte orkar. Nä, då skulle man vilja ut och gå på långpromenad, styrketräna, shoppa, städa huset, hälsa på vänner.... ja allt möjligt som man troligtvis inte alls kommer att göra sen när man är frisk. Varför är man sån?

Fy, jag har såååå tråkigt! Ska i alla fall ta bilen upp till affären och inhandla en påse citroner. Sen ska här blandas en rejäl c-vitamindrink med honung och varmt vatten. Och har jag tur så hittar jag nån rolig dvd som jag kan ägna eftermiddagen åt.

*Atschooo!*

Man brukar säga att ris i brudkronan betyder lycka i äktenskapet har jag för mig. Bussen som tog oss till kyrkan stannade vid en liten kiosk på vägen och brudens far köpte ett helt paket ris (till allas jubel!) som vi, alla gäster, gladeligen delade på och kastade på paret när de kom ut ur kyrkan

Berättade jag om dansgolvet? Tror inte det.

Det är ju inte helt ovanligt när man kommer utomlands att det inreds med en väldigt massa kakel. Antaligen för att det är lättstädat. Men ett dansgolv gjort av kakel är väl kanske inte det mest lämpliga. Till råga på allt så har sambon tagit sina boots och de är hala, han märkte det när vi var och dansade en gång här i stan. Jag har också stövlar på mig men min erfarenhet av att ha dansat med dem är mer ont i fötterna för att de var nya, inte hala. Men när vi sitter där vid bordet så känner jag på golvet. Borden där vi äter är i en stor sal där hälten är dukat för sittning och hälften för dans. Sambon sitter bredvid mig så jag böjer mig fram och säger "känn på golvet, det är halt". Jodå, vi konstatera båda två att inte bara hans stövlar är hala utan också mina. Alltså går vi väl förberedda, på att halka runt som bambi på hal is, upp på dansgolvet. Det är inte halt alls! inte det minsta......???...... Nä, tvärtom så är fastnar man nästan och att försöka bugga med lite snurrar, ja det är nästan omöjligt, man får trampa runt i snurren. På golvet har man smetat ut något för at göra det strävt och det är inte förrän klockan och dansen börjar närma sig midnatt som golvet börjar bli lite drägligt och jag, inser ganska snart att det här kommer att kännas i benen imorgon *ha ha*.

Morgonen efter, när vi ska packa tittar vi under sulorna. Det ser ut som svarta hål men istället är det någon mysko massa som klumpat ihop sig under. Intressant.... jag undrar vad det var för nåt? Men det var nog bra att man var förutseende, även om jag tycker att de kunde snålat in liiite på det.