VARDAGSFUNDROR

Jag har avprogrammerat min kropp från socker. Det tog ett år. Ett år med okontrollerat sug, återfall, konstiga reaktioner och slutligen frihet. Helt fantastiskt skönt. En konstig reaktion jag fick var vid ett tillfälle då det bjöds på middag och kladdkaka till efterrätt. Ibland är det ju så himla svårt att tacka nej, speciellt när någon fyller år. Men jag valde att bara ta en liten bit och var väldigt nöjd med det. Inte på en gång men efter ett tag fick jag en obehaglig känsla och illamående, det var som om jag hade ätit rent socker *urk* en smak som låg kvar i hela munnen. Kändes inte alls bra. Och just nu har jag nåt konstigt mående som jag inte riktigt kan förklara - är det nåt virus som härjar i kroppen eller är det förra veckans kakor och tårtor på jobbet. Det var ju inte en dag utan 3 dagar! Och jag mår tjuyvtjockt, har gjort det enda sen i fredags.

Ja tiden får väl utvisa det antar jag....

Det här blev min fjärde vecka på mitt nya jobb. Fredagar kan det i och för sig vara färre folk där och det är många som väljer att gå tidigare. Tyst och lugnt kan man tro *ha ha* För min del behöver det inte alls innebära lugn, nädå, är chefen där så kan det vara ett himlans liv. Ryktet säger också att det helt plötsligt just på fredagar kan dyka upp alldeles förfärligt viktiga brev eller rapporter som bara måste ut. Hur kan det komma sig??? Men inte idag. Förra fredan var en sån där livlig fredag men idag har han varit borta, chefen. Inte bara han förresten utan alla de andra som brukar låta och synas också.

Idag var också sista dagen för en av våra projektledare. Hon tar sitt pick och pack och drar ner till Helsingborg. Utan att känna en kotte. Häftigt och modigt tycker jag. Och fastän jag bara känt henne i tre veckor (hon hade semester min första) så var det verkligen ledsamt, för hon är en sån härlig och go tjej. En som jag verkligen hade velat lära känna mer. Två härliga kramar fick hon (eller jag) innan hon drog iväg. En härlig ärtig skrattande intelligent vacker ryska. Lustigt va, hur det kan kännas, men hon saknas mig........

Ljuva tisdag. Det är nog bästa dagen på hela veckan. Det är nämligen den dan då jag får sovmorgon och får ligga kvar i sängen när sambon går upp *mmmm*. Har aldrig uppskattat det riktigt på det här sättet förut, det blir liksom inte så när man inte har jobb. Men nu har jag det. Tisdagar är den dag som jag går till högskolan på föörmaiddan och läser projektledning. Visserligen kommer jag att få jobba sent ikväll för jag måste ju ändå få ihop mina timmar, men det är okej. Framför allt så är det himla lugnt och skönt. Ja riktigt behagligt att få fixa sina saker när lugnet ligger över arbetsplatsen. Den här gången sover inte bara jag kvar utan även min sambo. Det finns ju liksom inte så mycket att göra där i baracken mer än att sova, eller kanske läsa lite i en bok. Då är det trevligt med lite sällskap.

På fredag tar sambon revanch, då jobbar han i stan och jag får ta 5.20-bussen *ler*. Fast då kan man väl förvänta sig att middan står på bordet när man kommer hem va?

Nä, högskolan var det - iväg!

Mätt och belåten tror jag att jag stannar inne hädanefter. Fast matte tror att det beror på att jag tömt musboet nu. För säkerhets skull öppnade hon en hel burk tonfisk *smask*... så nu finns det ingen anledning att ge sig ut än på ett tag.

Sambon står i köket och bakar. Han började redan igår och jag är klart imponerad. Det är fantastiska kakor med choklad och nötter. *hmm* fast just igår så gav jag ju löfte om att INTE äta "sådant där". Egentligen är väl varken sambon eller jag i behov av "sådant där". Alltså bestämmer han sig för att göra kakorna Richardvänliga dvs glutenfria. Gluten är alla produkter gjorda av vete, korn, råg och havre. Havre går bra om det är s.k ren havre (svindyrt!) men någon sådan har vi inte hemma just nu. Det vi däremot har hemma är ersättningar för vetemjöl så som bovetemjöl (det är en ört), rismjöl, majsmjöl, sojamjöl, potatismjöl och en glutenfri mjölmix som jag köpt speciellt. Efter att ha läst lite här och där på internet om det här med glutenfritt så har jag förstått att det är väldigt vanligt att man misslyckas med sina bak de första gångerna. Gör man bröd t.ex så ska degen i princip nästan vara rinnande. Men nåt av det här tänker inte jag på igår och ännu mindre förmedlar till min bakande sambo.

Till middag äter vi ugnsbakad lax, potatis och spenat. För att fira sonens första dugga, mitt nya jobb och säkert nåt mer dricker vi bubbel till fisken. Sonen berättar om gasken i fredags och den härliga maten men framför allt chokladmousen till efterrätt. Med trånande blickar ser vi mot kakan sambon tagit ut och ställt för att svalna av på bänken. Han skär upp varsin fin lite bit, lägger på en tallrik och.... det går inte att beskriva på nåt annat sätt än att det är den dammigaste kaka jag någonsin ätit och jag bubblar ut i ett fnitteranfall. Både son och sambo tittar på mig och undrar hur mycket bubbel som påverkat mig. Det går bara inte att hejda. Kakan är fullständigt oätlig, den är som finaste champagne som bara försvinner i munnen i ett dammoln. Jösses!

Idag bakar han nästa experiment som ska vara Richardvänlig. Den här gången med frukt och likörblandning. Kakan från igår har han lagt upp-å-ner och försöker dränka in med saft. Ja, vi får väl se hur det blir med den och hur det blir med nästa omgång....

Men visst är det härligt att få bubbla ut i ett ohejdat fnitter....

Det är lustigt hur fort en liten katta kan vänja sig vid nya rutiner. Ja, faktiskt mycket fortare än hennes matte. För de senaste tre veckorna så har ju ytterdörren öppnats vid sex på morgonen för utgång och sen har det inte funnits möjlighet att komma in igen förrän framåt fem halvsex på kvällen. Till vår förvåning så har vi sett den där lilla damen vaken så där okristligt tidigt OCH hon har gått ut. Visserligen så ylade hon när vi kom hem och demonstrativt visade sitt missnöje genom att utföra något som mest liknade ett försök att gräva sig in genom ytterdörren innan vi lyckats få fram nycklar och öppna. Men det beteendet avtog och förbyttes till att hon gick in, åt lite mat och sen gick ut igen. Men va...???... Alltså, vår förvåning beror ju på att denna lilla madam inte alls är någon inbiten utekatt. Hennes utevistelse brukar bestå i att ligga på taket på den gamla folkan alternativt i buskarna stirrandes på ytterdörren för att se om inte den öppnas snart. Hon är alltså ingen vidare aktiv katt. Ja... tills hon hittade det där musboet, för det är nog ett bo hon hittat. Hennes entusiasm kan mest liknas vid en ettårings glädje när man sätter fram en hel gräddtårta inom räckhåll. Efter min, i hennes uppfattning, otacksamma reaktion när hon tog in musen i huset så har hon nu valt att tugga i sig dessa.... äckliga.... småkryp ute på gräsmattan. Jag har öppnat ytterdörren för att ropa in henne och synen jag mötts av...*urk*... är en högt smaskande katta med små ben och svans stickandes ut ur munnen. Tålmodigt har jag stängt dörren igen och väntat tills denna ..... festmåltid avslutats och släppt in henne. Gos kan jag tillägga, är inget man känner sig sugen på just då även om damen i fråga inte förstår varför.

Så i onsdags upprepades denna prosedur. Hon smaskade högljutt och jag väntade... och väntade... och väntade...jösses, hur lång tid ska det egentligen behöva ta innan man fått i sig den där? När jag sista gången öppnar dörren så finns det ingen katt där *öh!?* Ropar, ropar igen, och igen lite senare, men ingen katt. Till slut måste jag ge upp, jag kan ju inte hålla mig vaken och vara helt slut morgonen efter på grund av en musjagande katta. Det är dessutom en av de varmare nätterna och hon har ju faktiskt hundkojan som hon kan gå in i. Går alltså och lägger mig med dåligt samvete.

Morgonen efter kommer hon farandes som ett pistolskott - svisch! Och sen dess så har hon i princip varit inne. På sin höjd gått ut på trappen, ett steg ner på gräsmattan och sen in igen. *ha ha* Ja det måste ha varit en traumatisk upplevelse den där natten, alldeles ensam, i kalla natten, i hundkojan och inte en enda gång så öppnades dörren, inte förrän sex morgonen efter.

Eller så är hon mätt nu......

Tänk att det kan vara så svårt ibland.

Igår fick jag ett argt mail från en väninnna som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Ibland är det så himla svårt att uttrycka sig rätt i ett mail och om personen till på köpet har en av sina dåliga dagar... ja då är det ännu lättare att det missförstås.

Det finns vissa stunder i livet då man måste tillåta sina vänner att få landa i sina nya situationer. Man får ha förståelse för att just nu har de kanske varken tid eller ork att hålla kontakten och vara sociala. I mitt fall så har jag fått nytt jobb och varje kväll stupar jag i säng med en överhettad hjärna efter dagens intag av ny information. Det går över, men bara inte på en dag eller två.

Och så händer det en sån här sak som gör mig så ledsen. Det känns inte rättvist. Det får mig också att fundera på de vänner jag har, de som jag haft länge och varför de fortfarande är kvar. Jag vet att jag inte alltid är så lätt att ha som vän. Jag har aldrig varit den som lekt med bara en kompis. Nä, jag är en mycket social ensamvarg. Jag är nämligen av den sort att jag kommer och går, mina egna vägar. Dyker upp när man minst anar det och dyker inte alltid upp bara för att någon annan kräver det. Det finns inga klara mönster, det finns ingen turordning - som "nu är det din tur att ringa/skriva/hälsa på". Vill jag ringa så gör jag det, vad spelar det för roll vem som gjorde det sist. De flesta av mina vänner är vana vid det här. Ibland hörs vi inte på flera månader kanske till och med år men när vi väl gör det så är det som igår. Det är som med de flesta relationer - de funkar bäst om det är kravlöst. Börjar man ställa krav på mig känner jag mig ganska snart strypt.

Det är riktig vänskap för mig, vänner som tillåter mig att vara den jag är utan behov av att förändra mig eller kritisera det jag gör.

Och när man minst anar det men behöver det som bäst, så dyker en av dessa vänner upp och ger mig just de orden jag behövde just idag. Tack älskade vännen Mia för att du finns och har funnits i alla dessa år, för att du känner mig och låter mig vara den jag är - i vått och torrt - va alltid du *kramen*

Granntanten fyllde 95 år i år. Hon har envist och bestämt vägrat att lämna sitt hus och hem. Fastän det är alldeles för stort för en liten tant. Istället har hon och gubben bott i köket de senaste, ja, säkert tio åren. Nu dog ju han för ca två år sedan och då blev hon helt ensam. Dottern bor i en annan stad och har inte tid (lust att bry sig?) med sin gamla mamma, pensionär som hon är. Så det har varit grannar som ställt upp eller hemtjänsten som varit hennes sällskap. När man är så gammal blir man väldigt ensam. för hur mycket vänner har man kvar? Inte blir det bättre av att man sitter inne i sitt hus heller, dag efter dag efter dag. Huset är enormt stort, åtta rum med två kök. Vet inte när hon senast såg övervåningen för jag tror knappast hon klarade av att gå i trapporna. Hon och gubben brukade packa picnickorgen en gång om året och gå allra längst upp där det finns en kamin. Där stekte de sen salt sill och myste. Bor man i köket ser man nog inte heller en anledning till att värma upp resten av huset, vilket nog kan gå en tid men i längden mår det knappast bra av den behandligen. Strax innan sommaren blev det i alla fall flytt till ett boende för den lilla damen. Det var helt enkelt inte hållbart för henne att vara kvar när hon började bli virrig. Egentligen är det lite tragiskt hur hon har bott, hur hon har snålat på värme och varmvatten mm. Samtidigt så har hon faktiskt valt det själv.

Nu, i fredags, så var det visning på huset. Vi var in och även en hel del folk, intresserade och/eller nyfikna. Huset är i ett ganska så bedrövligt skick, ändå är priset högt, alldeles för högt. Det är då jag hör hur mäklaren står där och totalt respektlöst häver ur sig saker, allt för att sälja förstås. Han har ingen som helst koll på husets historia, vad som gjorts eller inte, vilket skick det är i osv. Det känns så respektlöst. Ett hus där två människor bott ända sen det byggdes 1928. Där de tillbringat sitt liv, med familjer, med glädje, kärlek, sorger och förtvivlan. Där de lagt ner sin själ i både hus och trädgård. Men mest respektlös är han när han basunerar ut att tanten är död, då blir jag upprörd ända in i hjärtat. För det är inte sant, hon sitter på ett hem, med alla sina minnen i ett enda virrvarv, men inte helt ensam ändå.

Kanske är det så, att om man inte respekterar sig själv, tillåter sig att leva i misär, så följer respektlösheten med vart man än tar vägen.

Plötsligt så står hon där, utanför dörren, ivrig och förväntansfull, katt....j-keln!!! Nöjd med sig själv, så som bara en katt kan bli, lägger hon sitt byte på hallen i golvet framför sin matte. Jag gillar inte möss! Ännu mindre gillar jag att någon släpar in dem. Min stackars dotter som just är på väg för att jobba natt och som ringt sin mamma så att hon får lite sällskap på vägen och slipper känna hur läskigt det är att gå där själv, hon den stackarn får höra sin mor vråla rakt ut. Båda har vi hjärtat i halsgropen *ha ha* men av helt olika anledningar. Jag över en mus och hon för mörkret.

Ut åkte musen (som var död som tur var!) och katten har fått utegångsförbud. Hon hann inte med att se vad som hände så nu går hon runt där nere och jamar fundersamt.

Sambon är på sporthojspub men jag valde att inte gå. Jag är så trött att jag mår illa. Det ska erkännas att jag känner mig tråkig som bangar men ibland måste man få vara tråkig också. Två veckor gammal på nya jobbet så känner man sig ganska mör. Igår var det dessutom avslutningsmiddag för oss som hjälpt till på broms & kurvkurs (SMC) och det blev senare än det borde ha blivit. Man har väl kommit till den åldern antar jag, då kroppen har begränsningar, då veckans sista dag bör bestå av lättare aktiviteter och normal sänggång, då man får satsa på att parta på lördan istället *ler*. Men tydligen är man inte tillräcklite gammal för att ha lärt sig av misstag..... eller så är det minnet *flin*....

Hoppas sambon inte släpper ut katten när han kommer hem.....

Tror att det får bli lite äppelmos.... eller kanske äppelkaka. Jag har ju köpt en sån där fantastisk sak från IKEA som snabbt och enkelt klyftar och kärna av samtidigt. Såååå smidigt, och ett av de bästa verktyg jag någonsin köpt. Inte mer än 25 kronor tror jag att jag betalade *ler*. Bra presentidé - en äppelpaj och IKEA-verktyg istället för chokladask eller blommor.

I vår gräsmatta ligger det massor av äpplen. Medans jag går runt och plockar upp de som ser fina ut så kan jag höra hur äpplena liksom tar sats och kastar sig med ett brak ner på marken. Och visst kan man väl tycka att det är trist med regn men håll med om att det ser så vackert och uppfriskan ut med ett regnvått äpple som hänger i ett träd.

Ja, det fanns faktiskt några dagar som var riktigt heta den här sommaren. Det vet jag, för det var just då som jag bestämde mig för att ta hojen ner till Stockholm. Sitter man i en bil finns alltid möjligheten att veva ner rutan, sätta på AC (om man har det), dricka vatten, ha kortbyxor och linne, men inte på en motorcykel. Jag tullar inte på säkerheten, aldrig, skinnstället ska vara på, riktiga skor också och det där ryggskyddet som känns som om man har en ryggsäck klistrad på kroppen. Sen att man kanske inte har mer än linne å string under *fniss* det är en helt annan sak. Och det spelar ingen roll, för varm blir man ändå. När jag kört 10 mil fullständigt kokar hjärnan i hjälmen, jag bara måste stanna och ta fram vattenflaskan. Stanna ja.... alltså, det gäller ju att hitta ett bra ställe. Busshållplatser är inte alltid bra ställen för man måste ju få av sig först handskarna, sen hjälmen och kommer bussen kan det vara nödvändigt att flytta på sig vilket man då inte kan göra så där jättesnabbt *ler*. Man kan inte heller stanna vid vägkanten bara så där, dels för att vägkanten är ett riskområde när bilisterna inte SER att man står där, dels för att om man har otur och ska sätta ner högerfoten så är det ingen rolig upplevelse att upptäcka att det inte finns någon kant eller att den är för mjuk. Jag vill inte ligga i ett dike och sprattla med hojen över mig *ha ha* snacka om pinsam situation (jag har hört om folk som detta har hänt!). Min räddning blir Max i stan jag passerar där jag klämmer i mig en hamburgare, dricker både kallt och varmt och sen avslutar med toa. För det är också ett lustigt fenomen som inträffar när man åker hoj - man blir alltid kissenödig. Och det spelar ingen roll om det är kallt eller varmt även om det tidigare gör att det känns av tidigare på turen. Har väl med att göra att man sitter mot tanken som är kall och på det vibrationerna. Men som sagt, det inträffar när det är varmt också, vibrationerna finns ju alltid där. Det är då man kunde önska att man var kille, alltså när man ska på toa. Det blev ju "enklare" när jag skaffade delat skinnställ, men inte enkelt. Nog om det.

En annan sak som inträffar när man (i det här fallet jag) börjar köra hoj är att köra vilse. Självklart kan man ju välja de där stora vanliga vägarna, men hur kul är det? Inte mycket. Stora vägar som E4:an är till för att komma fram fort, från A till B. Åker man hoj vill man också njuta av lite kurvor och vacker natur. Så jag tar vägar jag aldrig åker annars - med den följden att jag kör fel, missar att ta av, inte en gång utan tre. Jo jag har karta, men alla vägar syns inte ordentligt på den. Vägbeskrivningen jag tryckt ut från Eniro är inte heller anpassad efter hojåkare. Alla vägar har inte heller speciellt bra skyltning märker jag, i bästa fall har de ett vägnummer som stämmer överens med kartan och, delar inte på sig. Men vem har bråttom? Inte jag i alla fall, och fram kom jag, nöjd över att ha tillryggalagt 20 mil (med omvägar/vilsevägar). Hem kom jag också men en dag senare än planerat för det var så varmt att jag nog hade svimmat på vägen om jag åkt då. Istället lyckades jag komma iväg i bra tid på morgonen, brummade hemåt med 10 min paus och landade en timme innan ovädret bröt ut *nöjd*.

Jomen, någonting hände när jag satte dit reflexen, jag var inte helt osynlig *ler*.

Tog en tur mot Falun, via småvägar - jihaa!!! Härligt sköna vägar och nästa bara jag där. *hmmm* om nu det är en fördel. För när jag passerat Svärdsjö och kommer ut på den lite större vägen är jag inte längre ensam, på motsatt sida alltså. Möter tre bilar varav en.... *men hallå!*...han kör om. Men hur tänkte han nu? Visst är vägen bredare här men varför tror han att tre fordon ska få plats i bredd? Han tränger ju ut mig i väggrenen, för jag vill ju överleva - jisses! Det här är bara första insidenten. Lite senare kommer jag till en trevägskorsning. Jag befinner mig på huvudled och en bil står till vänster, redo att köra ut. Den ska åt samma håll som mig och det finns inte tillräckligt med avstånd att köra ut innan jag passerat. Ändå! gör den det, i snigeltakt, den gasar inte ens upp i hastighet så jag får bromsa ordentligt för att inte ta bakluckan. Kör om och skakar på huvudet men är ganska övertygad om att hon (kärringen!) fattar noll. Jag är ju bara en sån där "mc-huligan".

Åkte förbi en reklamskylt där det stod - syns du inte så finns du inte.

Jag syns inte! Ja, det blev ännu tydligare för mig när jag såg en bild på mig själv, på hojen. Hojen är svart, mitt skinnställ är svart och även hjälmen. Men att jag skulle vara fullt så osynlig hade jag inte förstått förrän jag såg den där bilden. I teoriboken står det att man kan sätta reflex på sin hoj, på backspeglarna t.ex. Så jag bestämde mig för att skaffa reflex, töntigt eller ej, jag vill synas.

Enkelt gjort.... nä! Åkte runt hela stan, frågade överallt, mackar, bilhandlare, mc-handlare, cykelhandlare - nada! Letade på nätet och hitta på touringbutiken för ca 40 spänn. Jättebra! *öh* förutom att frakten kostar 80... Höll på att ge upp tills jag av en tillfällighet passerade jag biltema. Man kan ju alltid höra sig för i alla fall. Sagt och gjort, det fanns reflextejp i div. olika färger, till humant pris.

Nu sitter det vit reflextejp på mina backspeglar, får väl se om jag syns nu då

Ut i obygden, åt andra hållet. Jihaa!!! hittar en kurvig väg. Ja, jag är fortfarande inte så himla modig att jag vågar gasa på, nä jag tränar ju fortfarande och det här är jättebra tillfälle.

Härligt att köra själv. Jag bestämmer vägen och farten.

Men jisses! I en kurva möter jag en bil - han ginar! Jag ser att han ser mig för han lättar på gasen och sen.... va f-n!!! han fortsätter gina! Som om jag inte var där.

Hade jag varit en bil så hade vi kraschat, hade jag varit liiiite längre fram så hade vi kraschat, nu fick jag lätta på gasen och bromsa. Jag är faktiskt rädd om mitt liv!

Men jösses - hur tänkte han?

Dags att ge sig ut på lite längre tur, ut i obygden. Jag hamnar bakom en van. Ja, roligare kan man ha men visst jag har inga behov av att köra fort, inte än, jag är ju nybörjare. Så jag kör lagligt, håller hastigheten, inga dumma omkörningar, nä jag väntar tills sikten är klar. Jag markerar väldigt tydligt att jag inväntar tillfälle att köra om och så kommer det, jag slår på bilkern, påbörjar omkörningen och ser i backspegeln.... Men va f-n!!! Vad gör bilisten bakom mig??? Han börjar köra om!!! samtidigt! Jösses! Hjärtat i halsgropen, tungan rätt i mun och gasa!

Jag är om, bilisten som låg bakom har också kört om och ligger nu återigen bakom. När skylten för 90 kommer gasar jag upp .... då! kör bilisten om mig och jag blir tvungen att lätta på gasen. Fattar inte att det är sant, vad sjutton försökte han bevisa?

Idiot!!!

Jag kör genom stan, runt stan, lite här och där och vad händer? Jag SER att folk (läs bilister) INTE SER mig. På teoriprovet finns en fråga med bild. Bilden visar hur jag kommer på huvudled och en bilist står vid en påfart med skylten "visa företräde". Bilisten ska alltså stå still och vänta tills jag passerat. Frågan är: hur ska du göra i den här situationen? A: kör på i oförändrad hastighet B: lägger mig till vänster, närmare mittenmarkeringen C: saktar ned.
Om jag lägger mig mot mitten kan bilisten få för sig att vi får plats båda två = kör ut, om jag saktar ner = kan bilisten få för sig att han hinner köra ut, alltså enligt vägverket är svar A rätt. Men!!! det förutsätter att bilisten verkligen ser mig och det förutsätter att han har klart för sig att jag är en motorcykel och ingen moped (kör saktare). Teoretiskt sett så ska jag naturligtvis köra vidare med oförändrad hastighet men i verkligheten så är det som att spela rysk rolett med mitt eget liv som insats. För det jag ser är att det händer inte bara en gång utan flera gånger att bilisten inte ser mig.

.. var jag faktiskt ganska så spyfärdig på det här med mc-körning. Tyvärr. Jag hade pressats och stressats för hårt, alldeles för lång tid. Den sista pressen gällde ju också mitt teoriprov som skulle gå ut den 14 juni. Ja, min uppkörning i september året innan hade ju slutat, eller rättare sagt aldrig börjat, med motorstopp i svängen på uppvärmningen och brutet nyckelben. Det här var alltså min sista chans innan teorin skulle gå ut och innan körskolan skulle byta hoj.

Men körkortet hade jag nu. Och det tänker jag ha resten av mitt liv.

En första tur ut måste man göra och självklart blev det av. Kändes konstigt. Konstigt att köra själv - "får jag verkligen det?" "varför tittar folk på mig så?" "oj, vad vingligt det känns, jag kanske inte skulle ha det där körkortet" ....

Regn, 32 graders värme, studenfirande mm kom emellan, eller rättare sagt fick komma emellan innan jag började köra på "riktigt".

Och det är då man upptäcker saker....

Jag har kämpat så länge. Med motgångar, medgångar, rädslor, självförtroende, balans, obalans. Många gånger har jag tvingat mig själv att göra sånt jag inte velat, för att jag verkligen velat, nå mitt mål, min dröm. Jag har krashat och rest mig upp igen, lite trasigare i kroppen än tidigare men med ett starkare inre.

Så sista onsdan i maj, en regnig, kall och allmänt uschlig dag förverkliga jag äntligen drömmen om körkort - för motorcykel :-)

Jag påbörjade en blogg i somras som jag nu flyttar hit. Det är därför de första inläggen är publicerade på samma dag.

Bara så att du vet.