VARDAGSFUNDROR

Om nu helvetet finns på jorden så har jag nog varit där. För jag är övertygad om att influensan kommer ursprungligen från detta helvete. Jag är nu inne på dag 10 och känner mig fortfarande inte frisk. I fredags ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra mig för om det ska vara så här och om jag bör söka vård. Jag är annars av en sådan sort som inte förstår när man ska söka vård. Jag tycker liksom aldrig att det är illa nog utan avvaktar. Det är därför jag har en så hög smärttröskel tror jag. Det som bekymrat mig mest nu är att det fortfarande kommer underliga läten från min hals och mitt bröst. Jag vaknar på natten och undrar vad det är som låter, tills jag inser att det är jag själv. Känns lite weard kan jag säga. Rådet jag fick var att dricka varmt vatten och låta lite honung smälta på tungan. Det gjorde jag tills honungen fick mig att må illa och vattnet brände bort all känsel på tungspetsen. Ja jag hade lite för bråttom helt enkelt. För bråttom att bli frisk. I stilla läge är allt någorlunda okej men så fort jag gör minsta lilla ansträngning börjar jag svettas och benen vill vika sig under mig. Roligare har man haft. Stressen jag känner inför den kommande veckan är svår att beskriva. Jag måste jobba, jag ska ner til Växjö för kurs och jag ska på 50-årskalas. Och innan dess är det så mycket jag vill göra men som min kropp hindrar mig ifrån.

 

En sak jag noterat när man blir så här sjuk är diverse oförstående människor runt omkring. Sånt man inte uppskattar är uttalanden som "jag har också känt mig lite krasslig". Den som uttalar sig så har ingen som helst aning om vad det innebär att bli överkörd av ett svin. Krasslig är inte ens förnamnet! Inte heller uttalanden som "jag är inte så feberkänslig" är något som uppskattas. Vad f-n menas med det? Inte feberkänslig! Alltså, har man över 39 grader så vet man det och det har ingenting som helst med feberkänslighet att göra. Såna här uttalanden får mig att känna mig som en sämre människa, som om jag skulle ha "känt efter" för mycket. Allvarligt talat, jag får sällan feber, jag är en sådan sort, men den här gången hade jag ingenting som helst att sätta emot. Så det enda jag inte behöver tvivla över är om jag varit sjuk eller inte. Men jag hatar att jag på något sätt när jag äntligen börjar bli lite lite bättre måste försvara att jag fortfarande inte är fullt frisk och gör de val jag gör. Det jag tvivlar över nu är om jag fortfarande är sjuk och om jag bör kontakta vården. För hur ska man veta när man vaknar och mår lika dåligt som igår om det är som det ska vara.  Och varför! varför, drabbades jag så illa den här gången? Det känns plötsligt som en ålderskris ...

 

Sonen frågade "och när ska du bli frisk?" och vetni, den frågan har jag ställt mig själv nu i över en vecka. 

Det händer konstiga saker i kroppen när man drabbas av en sådan här influensa. Förutom febern alltså, som nog inte kan anses så konstig. Det första jag märkte var att vattnet smakade konstigt. Det fick liksom en sån där spritsig känsla och en bismak. Först trodde jag att det nog måste vara glaset som inte var ordentligt sköljt, att det fortfarande var diskmedel kvar. Så jag hällde ut vattnet och sköljde glaset. Men det fortsatte smaka lika illa. Kaffe la jag ner helt, det fanns ingen njutning över denna dryck. Och då är det illa, när inte kaffe smakar, då är jag verkligen sjuk. Flera gånger kom jag på mig själv med att undra om det är någon av katterna som ligger bredvid och andas tungt tills jag insåg att det var jag själv som lät. Det var ett väsande som kom upp från min hals och bröst.

 

Söndag morgon vaknade jag och trodde att febern gett med sig. Det visade sig att den gått ner till 38,2 men jag kände mig ändå ganska pigg. Jag såg hoppets låga tändas. För att brutalt släckas på måndag morgon. Efter en natt med hostattacker vaknade jag visserligen med lägre kroppstemp än tidigare, nu 37,8, men balansen var det inte så bra med. Det jag dessutom märkte denna dag var synen. Allt var suddigt och läsglasögonen måste användas till allt. I vanliga fall kan jag se och läsa någorlunda bra på telefonen men nu var det helt kört. Hela dagen satt detta i. Min hals och mitt bröst låter som en gnisslande och knakande gammal ladugårdsdörr. Något som även gör det svårt för mig att somna.

 

Tisdag, dag 5, var tempen nere i 37,6 och verkade gå leta sig neråt under dagen. Den här dagen fick jag konstiga känningar i benen. Det var som om något testade av musklerna och antingen högg till eller fick benen att vika sig under mig, plötsligt utan anledning. Var tvungen att ge mig ut till affären också. Alltid intressant test. Handlingen gick verkligen inte fort. Jag tog mig runt men orkade till slut inte lyfta fötterna så med en hasande gång tog jag mig mot kassan och bilen. Att köra bil gick dock bra. Så skönt att sitta ner. 

 

Nu, dag 6, tror jag "i princip" att febern har gett med sig. Balansen är betydligt bättre och jag tror mig orka med mycket mer än jag gör. Jo, jag märker det, eftersom jag upptäcker hur jag gjort saker alldeles för fort och måste lägga mig ner en stund för att få världen att sluta snurra. Det gnisslar fortfarande från bröstet och hostan har gått över i en hemsk torrhosta som ibland vägrar ge sig. Trots att det inte finns något att hosta. I natt drack jag ett glas mjölk vilket visade sig vara ett effektivt sätt att lugna halsen. För några timmar. Mjölk är ju slembildande och det är sådant jag behöver just nu. Skönt att få sova några timmar i alla fall. 

 

Hur som helst så har jag överlevt. Jag är så trött på att vänta ut den här sjukdomen men jag ser ett kommande slut. Att det här var en influensa med 5 dagars feber får mig att misstänka svininfluensan. Enligt uppgifter kan det stämma ganska bra. Sjuk har jag väl varit förut, men riktigt så här sjuk vet jag inte när jag sist var. Om jag någonsin varit det. Det man har att förvänta sig nu är en trötthet som kan sitta i 2 - 3 veckor efter tillfrisknande. Under den tiden får jag väl börja med lite stärkande promenader för att komma tillbaka till livet och satsa på tuffare träning när våren tittar fram.

 

 

Sambon säger att det går tre olika sorters influensa just nu.

Nummer 1 hade jag besök av för ca 4 veckor sedan. Feber, matthet, ont i huvudet men inte värre än att man kunde sitta hemma och jobba faktiskt. Veckan efter jobbade jag som vanligt och sambon låg deckad i tre dagar.

 

Nummer 2 visade sig på tåget hem då jag plötsligt blev trött och illamående. Jag trodde det berodde på att jag var hungrig och trött, det var ju måndag och det hade varit en stressad sådan. Tisdag morgon gick jag in i duschen som vanligt, klädde på mig och studsa ner för trappan. Längre än så kom jag inte. Illamåendet fick mig att inte våga vara allt för långt från en toalett. Det här gången blev jag helt slut, sjukskrev mig och satte mig framför några långfilmer.

 

En vecka till gick sedan med arbete och bra mående. I torsdags sa jag att nu är jag less på det här, inga fler sjukdomar tack. "Nä nu mår jag bra" sa jag med ett skratt. På vägen hem med tåget började det klia i halsen och jag tänkte att nu har jag druckit för lite idag. Ni vet, det är ganska torrt i luften på vintern och man dricker alldeles för lite vatten. 

 

Vaknar fredag morgon med någon konstig hosta som ger en fruktansvärd smärta i bröstet. Slänger i mig en alvedon. Det funkar.... till ungefär klockan 15:00 då någon konstigt händer, jag börjar frysa. Frysandet går över i skakningar och en fruktansvärd smärta i kroppen. Allt värker! En nära döden upplevelse infinner sig och det dåliga samvetet över att jag inte skrivit mitt testamente far runt i huvudet. Nu var jag dock alldeles för matt. Fler alvedon och sängläge är det enda som gäller. Därefter har jag haft feberfrossa, svettats, hostat, huvudvärk. Febern får huden att svida vid all kontakt, om det så är en hand eller ett lakan. Svettningarna kommer när den febernedsättande tabletten börjat verka men jag föredrar detta framför skakningarna. Kläderna blir våta. Sambon säger att man låta febern göra sitt och inte ta några tabletter, jag håller inte med och är glad att jag ändå lyckas ta mig till medicinskåpet. Jag har hög smärttröskel men nu är den nog nådd. Kanske bäst att skriva in i mitt testamente att jag vill att mina barn vårdar mig i livets slutskede. Lördagen tillbringas i sängen på nedervåningen eftersom jag inte kan ligga i en vattensäng som är uppvärmd. Jag måste kunna kyla ner mig. En blöt tvättlapp gör mig sällskap och lindrar lite. Det är det enda som känns okej mot feberhuden. Fötterna känns konstiga och lederna, framför allt händerna, värker. Jag tar en alvedon och en voltaren alternativt en alvedon och en ipren. Detta funkar och får mig att piggna till lite. Det vill säga, detta får mig att orka sitta upp i sängen. Hostan blir inte lika djup och smärtsam. Inget mer. Jag äter middag (petar lite) men orkar inte sitta i stolen så länge. Strax innan tabletternas verkan ger med sig infaller ett tillstånd då jag mår riktigt bra. Och jag tänker att det är så här det är vid livet slut, man piggnar liksom till precis i slutet, som om naturen har gett oss en sista chans att ta farväl, och sen dör man. Jag dör inte men jag är tillbaka i det där stadiet av feberfrossa, smärta och somnar av utmattning. 

 

Söndag morgon vaknar jag efter en riktigt bra natt. Jag har inte haft frossa och inte svettningar. Det kommer små konstiga pipanden från bröstet och snuvan har ökat, hostan värker förstås fortfarande i bröstet men i övrigt är det ganska så bra. Visserligen tar det ganska lång tid för mig att få upp ögonen men när jag väl fått det tänker jag att idag är jag kanske feberbri. Yey! Känner mig så otroligt lurad när termometern visar 38,2. Fast det är klart, den har ju gått ner ganska så mycket ... och jag känner mig nästan lite sugen på frukost. Det är ju ett bra tecken. Orkar stå upprätt en bra stund också. Alltså jämfört med igår.

 

Jag vet inte när jag senaste var så här sjuk. Vet inte om jag någonsin varit så här sjuk. Hög feber hade jag väl senast då 2005 när jag svimmade i duschen. Men allt det här andra, med frossa och värk, ja jag tror det kan ha varit 1985 när jag tänker efter ...

 

Idag kom sambon ner för trappan. Långsamt. Nu är det hans tur. Eller otur kanske man ska säga. Jag väntar en stund tills skakningarna har satt in, då tror jag nog att även han vill ha en tablett.

 

Vi håller båda tummarna för att sonen ska klara sig. Någon måste ju ta hand om oss ...

 

Tur att man har en liten Frida som ser pysslar om mig lite (tills hon tycker det blir för varmt)