VARDAGSFUNDROR

I veckan blir det tre månader på nya jobbet. Ny miljö och mycket folk runt omkring en dagligen brukar innebära att man ganska snart deckar i nån elak för kroppen okänd baskilusk. Men jag har hållt ut. Ja, det ska erkännas att jag haft dagar då jag proppat i mig ibumetin, faktiskt, jag är inte den typen som gärna lägger mig hemma. De senaste två veckorna har det härjat kräkarsjuka i korridoren och även förskylningar. Själv har jag härdat ut. Jag har oturen att behöva dela rum och "rumskompisen" har både beklagat sig över att hon känner sig krasslig plus suttit på sin plats med tappad röst. Men jag har härdat ut. Tills igår. Eller, egentligen tror jag att det började för nån vecka sen. Den där känslan av att man har nåt elakt i kroppen har infunnit sig. Samtidigt så har jag haft för mycket som "ska bara..." göras, för att inte tala om personalfesten i lördags. Tur, ska man kanske säga att man inte höll sig hemma igår när det var måndag, vem vet hur sånt kan tas....

Igår hade alltså min kropp fått nog. Ett inre skakande, illamående och yrsel fick mig att ta till febertermometern när jag landat på hemmaplan - jahapp! Feber! Natten har jag legat utan täcke för det var för varmt och då ska ni veta att vi inte har mer än 17-18 grader där inne.

Tjejen i rummet bredvid mig låg förra veckan i 39 grader så håller man sig under det ska man väl anse sig lyckligt lottat antar jag. Ja, de fick mig på fall till slut.... och sambon stackarn fick ta bussen i morse till jobbet....

Det är synd om människan - i det här fallet ynkliga lilla mig...

Alltså, det är den där tiden på året nu, den där tiden då det bara är mörkt, ruggigt och man längtar efter att få sova. Det är som om kroppen aldrig får nog. I alla fall inte den här veckan. Så i morse slog det mig - varför...???... skyndar vi oss till jobbet när vi faktiskt kan flexa. Ända till nio om vi vill. Jo, javisst, det innebär ju att man får jobba lite längre men vad spelar det för roll, solen har ju gått ner i alla fall när vi åker hem. Nu menar inte jag att vi ska flexa till nio för då måste vi ju jobba till sex och då blir det ju sent hem = bara gå och lägga sig. Men man kan ju dra det till halv åtta.... eller åtta.

Så vid middagsbordet kom vi överens om att imorgon ska vi flexa. Vi ska ställa väckarklockan på halv sju.  Och genast, så infann sig en sån där längtan efter morgondagen - dagen då vi får ligga lite längre *mmm* vad skönt det ska bli...

Förra veckan fick vi inbjudan till bröllop. Jisses vad länge sen man var på nåt sånt. Efter att ha kommit en bit in i inbjudan gick det upp för mig att tillställningen ska vara i Polen. Där har jag aldrig varit men skulle vilja åka till. Nu är det en av sambons arbetskollegor som gifter sig. Han är finsk och hon är polska. Ett mycket omaka par skulle jag vilja säga, men ett par som består av två omaka människor och det är väl kanske därför det funnit varandra. Så klart gick jag genast ut på internet och letade billigt flyg. Hittade för 1800/person men tänkte att jag nog får leta vidare om det ska bli av. Och vad händer dan efter? I min inkorg på jobbet dimper plötsligt ett mail ner från sambon med beskedet att resan är bokad. Flyg från Skavsta den 25/1, hem 27/1 för 754 kr! Priset gäller för två personer till Katowice fram och tillbaka. Då kan man ju inte tacka nej. Dessutom är biljetterna ombokningsbara. Alltså, om vi ångrar oss kan man lätt ändra namn och låta någon annan gäst ta över biljetten. Festen ska vara på ett hotell där vi också får boende runt 200kr/person och natt. Det dyraste lär bli taxiresan från flygplatsen för hyrbil är både dyrt och rekommenderas inte. Deras infrastruktur är som den är och folk kör som dårar. Vänner till oss gjorde misstaget att åka motorcykel genom Polen. De beskriver det som en skräckupplevelse, speciellt när långtradare brakade förbi dem i alldeles för hög hastighet. Då ska ni veta att det här inte är några customåkare utan sporthojsfolk. Nä, taxi får det bli.

Om du tittar på bilden och letar efter Krakow så ligger Katowice snett uppåt till vänster.

Ska bli en himla kul januariutflykt!

Vi köpte en 25 kilos säck med potatis. Nu, efter ganska lång tid, har vi kommit ner till botten och där låg den - hjärteknölen. Men inte är det väl alla hjärtans dag nu. Hur ska jag kunna koka den?

Man måste alltid när det gäller media ha ett kritiskt tänkande i bakhuvudet och ställa sig frågan - Vem tjänar på det här?

Allvarligt talat så tycker jag att det är pinsamt det som pågår nu med Schenström. Hur kan man göra så mycket nyhet av en sådan sak? Och hur kan "seriösa" program som aktuellt och rapport visa dessa bilder gång på gång och så lång tid att vi som ser nogrannt kan granska det vi ser. Det är i värsta skvallertidningsanda. Räcker det inte med att kvällstidningarna inte längre går att läsa, ska man behöva bojkotta nyheterna på teve också.

Man kan undra om en manlig politiker skulle hängas ut på samma sätt. Det tror inte jag. Är det den gamla vanliga visan - rädslan för kvinnor i hög position?

En annan fråga man kan ställa sig är varför det skrivs i princip enbart negativt om den sittande regeringen. Det var nåt häromdagen angående jobb. Det man glömde säga var hur mycket den nya regeringen faktiskt lyckats med när det gäller jobben. Istället plockar man fram en negativ sak och gör det så otroligt stor. När det finns flera positiva saker man kunde belyst.

Sen vad som hänt när det gäller Schenström och hur det hela skötts av regeringen - det är en helt annan fråga.

Tragiskt!

Den sittande regeringen skulle behöva antälla en ny mediarådgivare för den de förlitar sig på nu sköter inte sitt jobb speciellt bra. Det är DEN personen som borde få sparken.

Har för mig att det var Woody Allen som myntade de orden. En klok man... ibland. Kanske var det nåt han kom fram till i samband med alla sina analyser och relationer han gått igenom.

Vågen hemma hos oss gav upp förra helgen. Ja, alltså, först visade den siffror som talade om att jag hade under helgen lagt på mig 6 kilo. Ni kan nog själva förstå min reaktion. Sambon, han som vet allting, trodde naturligtvis inte på mig men var klok nog att inte säga nåt. Istället ställde han sig själv på vågen och muttrade nåt om att "nej, det där stämmer inte". Dan efter var jag ju tvungen att testa igen och då fick jag beskedet "LO". Med andra ord så var batterierna slut. Svårare än så var det alltså inte..... inte? Batterier i moderna apparaturer sitter inte alltid helt lätt tillgängligt, får man väl upp luckan sitter det två små platta saker som dessutom sitter fast. Efter en del fipplande fick så loss dem och läste på vilken sort. Alltså, jag bara undrar, hur ofta köper man batterier av denna sort? Inte ofta. Hur kan man då få för sig att man ska komma ihåg vilket nummer det stod på när man kommer till affären. Självklart så stod jag då där på Clas Ohlsson i tisdags med två förpackningar modell platta batterier. Till att börja med ganska säker på sorten. Till att börja med. Sen kommer förstås tvivlen. *hmm* var det verkligen 2430? eller var det 2432? Smart kvinna som jag är går jag iväg till hyllan för digitala vågar och läser på de tre sorterna de har vilket batteri som hör till. Svar: 2032. Går tillbaka till hyllan nöjd med mig själv och byter till en förpackning med denna sort. Kommer hem glad i hågen och upptäcker att jag köpt fel - fasiken! Sambon som ska jobba i stan på torsdagen vägrar byta dessa åt mig. Säkert inte för att vara otrevlig på nåt sätt utan nog snarare dess syfte - att det ska gå till vågen *ler*. För att vara säker på att jag köper rätt nästa gång stoppar jag en av de gamla i jackfickan.

Idag kom jag äntligen förbi Clas Ohlsson igen. Eftersom det är en varm och behaglig dag har jag naturligvis bytt jacka. Inget batteri med. Det är när vi står i kassan (för det är klart att han är med*hrmfp*) som det börjar, sambon frågar om jag är SÄKER på att det är rätt sort. Ni vet vad som händer då va? Han sår ett frö av osäkerhet. Och då hjälper det inte att jag självsäkert säger att "det här är rätt!". I bilen tar han upp ämnet igen och slänger ur sig div. siffror som han tror att det ska stå på det nedrans batteriet. Det är då jag säger "vill du ha rätt eller vara lycklig?". Förstås med vetskapen om att det kan vara jag som har fel....

Och vet ni vad?... fy fasiken vad skönt det var att ha rätt! *ha ha*