VARDAGSFUNDROR

Alltså, det är den där tiden på året nu, den där tiden då det bara är mörkt, ruggigt och man längtar efter att få sova. Det är som om kroppen aldrig får nog. I alla fall inte den här veckan. Så i morse slog det mig - varför...???... skyndar vi oss till jobbet när vi faktiskt kan flexa. Ända till nio om vi vill. Jo, javisst, det innebär ju att man får jobba lite längre men vad spelar det för roll, solen har ju gått ner i alla fall när vi åker hem. Nu menar inte jag att vi ska flexa till nio för då måste vi ju jobba till sex och då blir det ju sent hem = bara gå och lägga sig. Men man kan ju dra det till halv åtta.... eller åtta.

Så vid middagsbordet kom vi överens om att imorgon ska vi flexa. Vi ska ställa väckarklockan på halv sju.  Och genast, så infann sig en sån där längtan efter morgondagen - dagen då vi får ligga lite längre *mmm* vad skönt det ska bli...